Jesper Högström läser Louise Boije af Gennäs nya roman "Högre än alla himlar".
I en femma vid Norr Mälarstrand bor en framgångsrik författare. Hon bär Manolo Blahnik-skor och drömmer om att vara konstnär och medmänniska samtidigt, hon gillar de gamla schlagerlåtarnas enkla språk, deras intention att nå fram till folket.
I en etta på Söder bor samtidigt hennes väninna, den inte fullt så framgångsrika skådespelerskan. Hon brinner i sin tur för sanning, äkthet och insikt, i en tid när ”den officiella trenden hos en del författare, skådespelare och konstnärer var att hävda lögnens betydelse framför sanningen”.
Louise Boije af Gennäs roman om 00-talet – ett försök till tidsroman i den stora stilen, en svensk motsvarighet till Claire Messuds The emperor’s children – vill leva upp till den sålunda manifesterade estetiken. Den vill vara en sann, närgången och ömsint tidsskildring som når ut till en stor publik. Det är en ambition värd respekt.
Problemet, som så ofta med samtidsromaner, är att hennes personer är så otroligt samtida.
Författaren, skådespelerskan, terapeuten och de andra figurerna ur Stockholms borgerliga 00-tal springer omkring och förkroppsligar sin tid, klär ut sig i tidstypiska kläder, tänker tidstypiska tankar och har tidstypiska åsikter på ett sätt ingen människa någonsin hinner med i verkliga livet (utom journalister, som har betalt för det).
De personifierar inte bara sin tid utan en massa andra saker dessutom: de är ett slags personifierat personifierande. En romanfigurs karaktär förklaras av att hon kommer från Värmland; folk kommer för att plugga i Lund och känner sig genast omslutna av ett ”skånskt lynne”; man semestrar i Falsterbo och är genast redo med en förklaring av ortsbornas särart (en som åtminstone får mig, som har förankringar på orten, att tappa hakan).
Det är lite grann som att läsa en gammal skildring av svenska folklynnen blandat med modern turistbroschyrprosa.
Detta, som sagt, trots en estetik jag tycker är sympatisk. Problemet är bara sättet att manifestera denna estetik i språk och gestaltning.
Om vi nu tar gamla schlagerlåtar som exempel fanns där ofta en exakthet, en pregnans i deras sätt att formulera sina intentioner. Här, däremot, framställs psykologiska processer i besynnerligt mekanistisk terapijargong: ”Pella hade varit på vippen att ta hål på sin bubbla av känslor och komma åt tårarna där innanför, men nu kapslades sorgen i stället in som i ett hölje av stål och betong.”
De sammanfattande insikterna serveras med ungefär liknande stilistisk finess: ”Insikten om alltings komplexitet gjorde Sanna upprymd, perplex, generad och ledsen på en och samma gång.”
Prosan befinner sig ibland på svensk deckarnivå – en person sägs ligga i soffan ”som en stor, mysig katt” – och vid fler än ett tillfälle avslutas en scen med att nån person ropar ”Sist till lägenheten är en skit”.
Risken är säkert inbyggd i ambitionen. 500 sidor samtidsroman lockar till svepande grepp och stora gester. Men jag tror att den kommunikativa estetik Boije af Gennäs bekänner sig till kräver en betydligt större dos ironi och precision för att kunna fungera.
