MÜNCHEN. Wendelin Wiedeking, högste chef för biltillverkaren Porsche, brukade vara en populär person i Tyskland. Rättfram, djärv och påläst hade han alltid såväl medierna som gemene man på sin sida.
Nu har hans vackra bild dock fått ett par fula fläckar. Inte bara för att det kommit fram att han personligen tjänade minst 500 miljoner kronor under förra året, utan också på grund av det sätt varmed han försvarat denna ofantliga inkomst.
Under hans 15-åriga ledning, har han förklarat, har Porsches värde ökat från tre miljarder till 150 miljarder kronor. Och då ska han väl också ha sin andel: futtiga en procent av förra årets vinst.
Men den här gången håller inte medierna med. Det gör inte heller gemene man.
Och förbundskansler Angela Merkel kräver nu en noggrann granskning av chefslönerna, medan socialdemokraterna redan funderar på hur man kan lagstifta mot sådana inkomster. Politikernas argument är suddiga, men en sak är klar: det kan inte finnas något arbete i världen som är värt så mycket.
Det finns konstverk som säljs för sådana summor, men ofta först långt efter konstnärens död. Damien Hirsts skulptur For the love of God från i år var ännu dyrare, men så består den också av 8 601 diamanter.
Somliga fotbollsspelare tar in åtminstone hälften av Wendelin Wiedekings årslön, men bara under några få år, och så är de ibland små konstnärer också, precis som rockstjärnorna.
Men även en högt uppsatt direktör är en anställd. Han utför ett arbete som till sina förutsättningar och i sina dagliga rutiner inte skiljer sig mycket från vad enbart i Tyskland 100000 andra civilekonomer också håller på med. Han är inget geni, han har knappast råd att fatta beslut enbart på grundval av sin intuition, och hans gärningar är inte alls ovanliga. Den största delen av Porsches vinst förra året skapades genom ett lyckat köp av Volkswagen-aktier.
Wendelin är dock inte heller någon börsspekulant, utan en CEO, en ”chief executive officer” eller verkställande direktör. Ändå ligger hans inkomster långt bortom all rationalitet.
De nya direktörernas storartade karriärer inleddes när de stora företagens ägarfamiljer tappade greppen om sina förfäders livsverk. När patriarkerna drog sig tillbaka försvann också det personliga ansvaret, ty när de hade fattat beslut hade de alltid gjort det med den egna egendomen i tankarna.
Detta förhållande blev helt annorlunda när en ny klass av anställda – ”managers” – övertog ledningen, först i de stora företagen och sedan i allt mindre bolag. De förfogar över samma makt som de gamla ägarna; framgång eller undergång ligger i deras händer – men man kan aldrig vara säker på att de verkligen agerar i ägarnas intresse.
Och när deras beslut visar sig vara skadliga för företaget förlorar de kanske jobbet – men inte med den brutala konsekvens som gällde för patronen, det vill säga genom att gå miste om den egna egendomen.
Det är därför de nya direktörerna tjänar så mycket: deras lön är inte grundad på deras arbete utan på förhoppningen om deras lojalitet. Och det betyder att det inte kan finnas ett mått på deras inkomster. Hur mycket de än tjänar, är det faktiskt alltid för lite.
Och så finns Klaus Kleinfeld, från 2005 till 2007 verkställande direktör för den tyska världskoncernen Siemens. I somras vägrade styrelsen att förnya hans kontrakt sedan det visat sig att han inte fått kontroll över en tydligen mångårig korruptionshärva inom företaget.
Han avskedades alltså inte. Han fick bara inte sitt kontrakt förlängt som han velat. Ändå fick han ett avgångsvederlag på 50 miljoner kronor.
Skandalen som följde fick inte till konsekvens att han lämnade tillbaka pengarna. Varför inte, undrar nu det tyska folket som plötsligt förstår att det mitt i ett demokratiskt samhälle finns en växande grupp anställda vars prestationer, och till och med icke-prestationer, blir betraktade som magiska. Ty vad är ett sådant avgångsvederlag om inte en form av exorcism?
