Figurationer på Edsviks konsthall är en kass utställning. Att som Johan Lundberg nu senast (Expressen 12/8) hävda att utställningen ska ses som en sorts utmanande installation i Marcel Duchamps anda förändrar ingenting i sak.
Boken med samma titel är inte bättre. Den verkar hafsigt hopkommen och innehåller några av de pinsammaste konstanalyser som publicerats.
Men provocerande? Nej, även om Lundberg varhelst han yttrar sig menar att han skakat om konstetablissemanget i grunden med Figurationer – bok såväl som utställning. Den enda som blivit provocerad och upprörd är väl Eva Ström som i Sydsvenskan (25/7 och 30/7) började yra i luvan om nazistkonst.
Har inte utställningen snarare mötts av intresse från ”etablissemanget”? När fick en utställning på Edsviks konsthall ens en recension i rikspressen senast?
Att sedan konsten inte svarade upp till förväntningarna är något annat. Ett återbesök på Edsvik gör inte direkt saken bättre. Nerdrum-elevernas konst saknar något. Något fundamentalt. Där en interiör av Gerhard Richter är laddad och förtätad, blir en dito av Johan Patricny en platt stilövning.
Fotorealister som Askheim/Melsom eller Marianne Ving Storaas är bättre. Men det går inte att komma ifrån känslan att de är med på Figurationer som ett sorts alibi, för att mjuka upp bilden av Nerdrum-skolan som en sekt.

Under tiden hugger Johan Lundberg vilt åt alla håll. I stället för att bemöta Sinziana Ravinis invändningar mot boken Figurationer (Göteborgsposten 13/8) anklagar han henne på Axessbloggen (15/8) för att fjäska för…Horace Engdahl. Nej, jag vet inte heller vad han har med saken att göra.
Det är retrogardisterna i Oslo mot resten av världen. Fältherren Lundberg leder dem mot det kulturradikala sosseriet. Alla andra har fel.
Vad blir nästa drag? Det kommer ju väldigt lite nyskriven svensk dramatik på blankvers. Fastän Shakespeare var jättebra! Vad lär de sig på DI egentligen? Va?
Den Axess-kampanjen väntar jag på. Åtminstone till dess känner jag mig trygg i min åsikt att det är lite löjligt att i vuxen ålder måla riddare och gnomer i fantasylandskap.
Och apropå löjligt – inför nästa angrepp kanske Johan Lundberg, i valet av retorik och estetik, ska passa på att begrunda några ord av en man som visste en del om såväl strider som stil. Nämligen Napoleon, och att ”Från det sublima till det löjliga är det bara ett steg”.