BERLIN. Rundvandringen går mot sitt slut. En av deltagarna frågar om det var vanligt att fångarna försökte begå självmord.
Guiden, en liten lågmäld man i övre medelåldern, verkar genuint förvånad.
– Nej, svarar han sedan, det förekom aldrig. Hur skulle det ha gått till?
Hohenschönhausen. Stasis centralhäkte. Det allseendet ögats pupill.
Ja, hur skulle det ha gått till?
Den som fördes in genom portarna till komplexet av rött tegel och grå puts i nordöstra Berlin fråntogs inte bara alla föremål och plagg som eventuellt skulle ha kunnat användas vid ett självmordsförsök – han berövades också systematiskt sitt jag.
Inga namn. Inga tillhörigheter. Inga val. Ingen att lita på (Stasi dikterade också budskapen som knackades fram genom cellväggen).
Murar och vakttorn, taggtråd och galler, bleka korridorer och en underlig glåmig doft (desinfektionsmedel?), identiska celler, förhörsrum som alla liknade varandra: Stasimannens fåtölj, fångens stol, skrivbordet, telefonen, skåpet som varje kväll förseglades.
Häktet är numera forskningscentral och museum (”Gedenkstätte”), ett slags terrorväldets Tönrosaslott. De flesta av guiderna har själva varit fängslade under kommunistdiktaturen. Den stillsamme mannen i övre medelåldern satt i sammanlagt tio år – två år i sovjetiskt läger och åtta år i DDR-fängelse.
Hohenschönhausen var en anläggning för ”industriell produktion av bekännelser”, läser jag i museets årsberättelse.
Ministeriet för statssäkerhet, Stasi-koncernens mer officiösa namn, la ner avsevärd energi på att utveckla psykologidrivna produktionsmetoder, berättar vår guide. Mitt under ett pågående förhör kunde telefonen plötsligt ringa. Förhörsledaren lyfte luren och fången hörde honom muttra.
– Hans dotter? Svårt skadad?... Fruktansvärt, fruktansvärt.
Eller kanske:
– Friges redan i morgon? Det vet jag inget om…
Det är nyttigt att bli påmind om att detta – produktion av bekännelser, produktion av skräck och ångest – var DDR:s basindustri. Stasi hade över 90 000 anställda, tyranniets tempoarbetare. Till detta kom mer än tre gånger så många ”inofficiella medarbetare”, det vill säga angivare och snokare.
Östtyskland var något annat och mer än gurkkonserver, discokvällar med ungdomsklubben och tv-serier som Polizeiruf 110. Ibland kan man få en känsla av att minnet av detta ”något annat och mer” riskerar att dränkas i en våg av ”ostalgi” – här ett ”DDR-museum”, där en ”Trabisafari”, här ett varuhus som säljer en nytillverkad kaffeservis med DDR:s statsvapen och diktaturpartiet SED:s emblem…
Det sistnämnda exemplet på hur förtryckarstaten förvandlas till fetisch har jag hittat i historikern Hubertus Knabes nya bok Die Täter sind unter uns. Ûber das Schönreden der SED-Diktatur (Gärningsmännen finns mitt ibland oss. Om skönmålningen av SED-diktaturen).
Under 90-talet var Knabe verksam vid forskningsavdelningen på den statliga myndighet som inrättats för att förvalta Stasis efterlämnade papper. Han har givit ut flera böcker om den tyska kommuniststatens historia och är numera chef för Gedenkstätte Berlin-Hohenschönhausen.
Hur ställer han sig till kulten av gamla DDR-ting?
– I sig, ensamt, är det inte farligt. Men det är kopplat till en politisk nostalgi. Man kan inte isolera det.
Hubertus Knabe hävdar att DDR-verkligheten successivt, i små steg, görs alltmer harmlös. Gränserna för vad som kan sägas och göras förskjuts.
– Och försöker man försvara gränserna betraktas man som en fundamentalistisk person. Det används mot mig i medierna. Men jag vill bara att vi ska använda samma moraliska måttstock som vi använder mot naziststaten.
När jag intervjuar Hubertus Knabe i hans tjänsterum i det gamla Stasihäktet gör han till att börja med ett avvaktande, defensivt intryckt. Han är en kontroversiellt gestalt. Att han är avskydd av DDR-kramare är knappast förvånande. Men Knabe har också fått kritik i respektabla tidningar för att alltför ivrigt parallellisera Hitlers och Honeckers diktaturer, en kritik vars resonanslåda är det sena 80-talets stora tyska debatt om nazismen, kommunismen och Tyskland – den så kallade historikerstriden.
Och det stämmer att Hubertus Knabe gärna låter samtidens sätt att förhålla sig till de två tyska 1900-talsdiktaturerna kontrastera mot varandra. Titeln på hans nya bok är en allusion på en klassisk film om hur nazismens handgångna män efter kriget bytte till mer tidsenliga kostymer, Die Mörder sind unter uns, Mördarna finns mitt ibland oss.
Menar Knabe att den östtyska kommunistdiktaturen är en lika skuldbelastad stat som Hitlertyskland? Rimligen inte. ”Det handlar inte om att likställa DDR och nationalsocialismen.”, framhåller han i boken.
Men också monster i skilda format och former kan mätas med ett och samma måttband. Att det görs är vad Knabe kräver.
”Det som på goda grunder är förbjudet när det handlar om NS-diktaturen är tillåtet när det handlar om SED-regimen: Var och en kan i Tyskland promenera runt på gatorna med DDR-statens symboler, rättfärdiga massmorden i Gulag eller håna offren vid minnesplatserna", skrev han i våras i en artikel i Berlintidningen Tagesspiegel.
Där framhöll Knabe hur milt de ansvariga för förföljelserna och morden i DDR efter kommunismens kollaps hanterades av den tyska rättsapparaten. Det är också ett viktigt tema i boken.
Att driva diktatur kan uppenbarligen vara billigt. Merparten av de personer som dömts för gärningar begångna i DDR-apparatens tjänst har kommit undan med böter eller villkorligt. Enligt Knabe har bara 19 personer tvingats sitta av ett fängelsestraff.
Än mer uppseendeväckande är det facit han presenterar över de rättsliga efterspelen till Stasis förbrytelser. En enda Stasiman sattes i fängelse – en enda av över 90 000 – och det för ett brott som snarast är att beteckna som ett fylledråp.
Varför hanteras en förbrytarstat som den östtyska också efter sitt sammanbrott ofta med silkesvantar? En delförklaring skulle kunna vara det postmoderna samhällets relativism. Man vill så gärna ”förstå”, man vill hellre söka ”dialog” än ”konfrontation”.
– Västtyskarna är rädda för att döma. Folk tänker: ”Vad skulle jag själv ha gjort om jag hade bott i Östtyskland?”. Men vi måste döma. Vi måste döma det nazistiska systemet även om vi inte själva har levt i det och detsamma gäller det kommunistiska systemet, säger Knabe.
Kanske är det också ett slags missriktad hänsynsfullhet mot östtyska känslor som lett till att östra Tyskland fortfarande är nerlusat med gator med namn hämtade från den kommunistiska mytologin. Knabe har bland annat hittat, 48 Strassen der DSF (Gesellschaft für Deutsch-Sowjetische Freundschaft) och 17 Otto Grotewohl Strassen (partichefen som krossade arbetarupproret den 17 juni 1953).
Men, påpekar han, nästan ingenstans vårdas och hedras minnet av den händelse som verkligen skulle och borde kunna ligga till grund för en stolt östtysk identitet: Den fredliga revolutionen 1989, då den östtyska befolkningen gick ut på gatorna och störtade diktaturen.
Det är underligt – och illavarslande.
För i det tomrum som skapas av rädslan, genansen, ledan och opportunismen inför historien kan spökbrigaderna tvätta sina lakan. SED övervintrade, relanserade sig självt som vänsterpopulistiska PDS och styr i dag, bisarrt nog, Tysklands huvudstad Berlin i koalition med socialdemokraterna. Nu har arvtagarna till DDR:s statsbärande parti fusionerat med den västtyske före detta socialdemokratiske ministern Oskar Lafontaine, bytt namn till Die Linke (Vänstern) och hoppas kunna etablera brohuvuden också i västra Tyskland.
Lika absurd är den kamp för de egna pensionsprivilegierna och den egna historieskrivningen – detaljskildrad i Knabes bok – som före detta Stasiofficerare och andra DDR-funktionärer för i olika lobbygrupper och intresseorganisationer. Den bredaste av dessa organisationer, ISOR, har över 25 000 medlemmar. Förkortningen ska uttydas Initiativgemenschaft zum Schutz der sozialen Rechte ehemaliger Angehöriger bewaffneter Organe und der Zollverwaltung der DDR, ungefär Initiativet för skydd av tidigare anställdas i DDR:s väpnade styrkor och tullförvaltning sociala rättigheter.
En ”fackförening för gärningsmän”, sammanfattar Hubertus Knabe.
Innan jag går kan jag inte låta bli att fråga honom vad han tycker om den oscarsbelönade filmen De andras liv. Han är ambivalent. Filmen har visat sig ge upphov till en värdefull och fruktbar politisk diskussion, säger han. Men han nekade Floran Henckel von Donnersmarck att spela in på Hohenschönhausen.
Knabes huvudinvändning mot manuset gäller dess kärna: Huvudpersonens förvandling till Den Goda Männniskan från Stasi.
– Historien är inte sann. Du får intrycket att det fanns ett motstånd inom Stasi. Det fanns det inte. Det kunde det inte finnas.
