Enstöringen Nelson. En kritiker som drabbades av skrivkramp och isolering.
Enstöringen Nelson. En kritiker som drabbades av skrivkramp och isolering.

Ljusskygghet

Publicerad

Jan Gradvall närmar sig en egendomlig man som bara kunde tala om populärkultur.

MUSIKKRITIK

KEVIN AVERY | Every­thing is an afterthought. The life and writings of Paul Nelson | Fanta­graphics Books, 498 s.

KEVIN AVERY (red) | Conversations with Clint. Paul Nelson's lost interviews with Clint Eastwood 1979-1983 | Continuum Books, 256 s.

 

 

En het sommardag den 4 juli 2006 får Manhattan-polisen ett telefonsamtal om konstig lukt från en lägenhet på Upper East Side.

När polisen bryter sig in hittar de en ruttnande kropp på en madrass. Polisrapporten lyder: "Deceased lived alone in apt for several years".

Den väldigt ensamma människan på madrassen visar sig vara en av Amerikas främsta kritiker.

Paul Nelsons livsöde är en mardröm för alla som har skrivande som yrke.

Efter ett antal år då ens ord hyllas och efterfrågas kommer skrivkrampen smygande. Orden går från att vara ens vänner till att bli ens fiender.

Till slut börjar man missa deadlines. Färre uppdrag leder till lägre inkomster och ännu högre stressnivå. Skrivandet kräver längre och längre perioder av isolering.

Och till slut ligger man där ensam på en madrass, stirrandes i taket, och följer en flugas framfart genom universum.

Paul Nelson (1936-2006) var den första rockkritiker som lade hela det amerikanska populärkulturella pusslet. Han visade släktskapet mellan musiker som Chet Baker och Hank Williams, deckarförfattare som Ross Macdonald och Raymond Chandler och filmare som Clint Eastwood och Martin Scorsese.

Det var konst och kultur som avskydde att kallas för konst och kultur. Om det fanns ett Louvren för detta amerikanska kulturarv var det ljusskygga restauranger som Musso and Frank i Los Angeles.

Den karta över den unga nationen USA som Paul Nelson rullade ut, magiskt solblekt och fläckad med ketchup från nattöppna diners, bildade skola för europeiska kritiker på 1970-talet, med ledande namn i Sverige som Expressens Mats Olsson och Lennart Persson (1951-2009).

Journalisten Kevin Avery har sammanställt en bok om Paul Nelson som till hälften är en biografi och till hälften en antologi med hans bästa texter.

De personer som intervjuas i boken säger en del om hans inflytande: Bruce Springsteen, Leonard Cohen, Cameron Crowe, Greil Marcus. Förordet är skrivet av Nick Tosches.

Det mest intressanta som Kevin Avery kommer fram till i sin levnadsteckning av Paul Nelson är också det mest skrämmande.

För precis samma egenskaper som gjorde Paul Nelson till en briljant kritiker och journalist - förmågan att totalt leva sig in i de verk han skrev om - gjorde honom också hopplös att leva med som människa.

Paul Nelson investerade alla sina känslor i skivor, böcker, filmer. Dem kunde han kommunicera med - inte med levande människor.

En flickvän, kortlivad, säger att de som par bara kunde umgås med andra människor förutsatt att de enbart sam­talade om just skivor, böcker, filmer: "He didn't have much to say about anything else".

Greil Marcus säger i boken om Paul Nelsons sätt att skriva:

"Det var något förförande hermetiskt över hans verk. Som en inbjudan till ett slutet rum."

En annan vän säger om Paul Nelsons liv: "Han var inte äventyrlig - förutom i sin fantasi."

Paul Nelson åt dagligen exakt samma maträtt: först veal picata i ett decennium, därefter hamburgare. Till varje måltid beställde han alltid två Coca-Cola.

När Paul Nelson inte längre kunde skriva jobbade han i flera år i en videoaffär på Manhattan.

Men även där fortsatte han att vara kritiker. "Han skällde ut kunder för att de hyrde fel filmer." Till slut var ägaren tvungen att ge honom sparken.

Paul Nelson fick många chanser till comeback. LA Weekly flög över honom till Los Angeles för att göra långa reportage om två av hans favoritartister, Leonard Cohen och Lucinda Williams.

Paul Nelson tillbringade en vecka (!) med att intervjua Leonard Cohen och en vecka med att intervjua Lucinda Williams. Det var hans minimikrav för att göra bra person­porträtt.

Men han förmådde inte skriva klart någon av artiklarna.

I dödsboet efter Paul Nelson hittade biografiskrivaren Kevin Avery intervjukassetterna från dessa intervjuer. I och med att Paul Nelson i dessa samtal även berättade väldigt mycket om sitt eget liv har Avery kunnat använda detta i biografin.

Paul Nelson växte upp i Minnesota med föräldrar som var ättlingar till svenska emigranter och djupt religiösa. "Jag förstår all fruktan och allt skakande i Bergmans filmer. Mina föräldrar var sådana", sa han.

När Paul Nelson en dag var i skolan brände hans mamma hela hans omfattande samling med serietidningar. Även rockmusik var synd. Böcker ansågs vara ett förfärligt slöseri med tid.

Paul Nelson fick en roll i rockhistorien redan innan han blev kritiker genom att han och hans vän 1959 lånade ut skivor av Woody Guthrie och Jack Elliott till en annan ung vilsen man från Minnesota, Bobby Zimmerman.

Paul Nelson berättar om detta i Martin Scorseses Bob Dylan-dokumentär No direction home, men den intervjun var filmad innan filmen fick premiär.

I dödsboet hittade man också Paul Nelsons intervjukassetter med Clint Eastwood. I fyra år gick den tålmodige Clint Eastwood med på att låta sig intervjuas av Paul Nelson - men han skrev aldrig klart den boken heller.

Dessa fina intervjuer, där Clint Eastwood öppnar sig inför Paul Nelsons kunskap och hängivenhet, har nu transkriberats och getts ut med förord av författaren Jonathan Lethem.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag