ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Liza Marklund: Livstid

ANNONS:
FAKTA

LIZA MARKLUND | Livstid | Piratförlaget

Visa merVisa mindre
Nu kommer Liza Marklunds nya, som börjar med ett polismord, en nedblodad polisänka och ett försvunnet barn. Skuldfrågan tycks klar från början, ingen annan har synts på brottsplatsen. Kvinnan i lägenheten är inte kontaktbar, uppenbart psykiskt sjuk. Den mördade var populär bland sina kolleger, men var han verkligen den idealpolis han utmålas som?
Annika Bengtzon rycker in. Vi såg henne kasta sig ur den brinnande Djursholmsvillan i slutet av förra boken, Nobels testamente.
När Livstid börjar sitter hon i taxin med sina bägge sotiga barn på väg till tryggheten i innerstan. Polisen misstänker henne för mordbranden. Maken Thomas har lämnat henne. Allt hon ägde har brunnit upp. Men hon är snabbt på fötter och tillbaka på Kvällspressen.

Man tror att brottet gör deckaren men egentligen är det karaktären, hjältinnan/hjälten, som är viktigast. Utan Wallander, ingen Wallander-effekt. Annika Bengtzon har efter sju böcker passerat stadiet som litterär figur och gått in det allmänna medvetandet – liksom Kurt Wallander helt oberoende av vem som gör henne på film.
Vi känner henne, kan hennes lynneskast, den långbent slängiga gången, den akuta blandningen av självmedlidande och självinsikt.
Marklund behöver inte skriva mycket för att läsaren ska fylla i resten, och det gör hon inte heller, stilen blir knappare och mer självsäkert effektiv för varje bok. På tidningen Kvällspressen är det sig också likt: kris och nedskärningar och en chefredaktör som vägrar låta sig imponeras av Annika Bengtzons instinkt för vad som sker bakom det som synes ske.

Nu går Liza Marklund vidare
och introducerar en ny huvudperson jämte Bengtzon. Radiopolisen Nina Hoffman är först på mordplatsen och dessutom väninna till den mördade polisens fru. Hon har egna frågor att ställa, vilket gör Livstid till en polisroman, Marklunds första. Den står sig i konkurrensen.
Framför allt är den välgörande fri från långa spaningsmöten, manlig klädfixering, väderbeskrivningar och grunda filosofiska utvikningar.
 I stället får vi noga researchad polisprocedur: slagningar i register, sökande på nätet, juridik och fängelserutiner. Några frågor (bland annat om upplösningen av villabranden) lämnas lite väl lättvindigt besvarade. Men överlag är det hög deckarklass på Livstid. Att Marklund skriver journalistiskt betyder inte att stilen är tunn. Tvärtom faktiskt. I det väl underbyggda  ligger kraft och koncentration. Och temperamentet finns ju där – privat i den smågalna skilsmässosvartsjukan men också bredare, i försvaret för våldsdrabbade kvinnor och i ömheten om barnen.
Jämte karaktär, intrig och språk behövs också detta för en bra deckare – de riktigt starka känslorna.

Ingegärd Waaranperä
kulturen@expressen.se

Ingegärd Waarenperä är kritiker i Dagens Nyheter.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
MEST LÄSTA ARTIKLARNA PÅ KULTUR
ANNONS:
ANNONS:
LUNCH MED MONTELIUS/14
SUCCÉ: EN VARG SÖKER SIN POD
ANNONS:
BARNKONVENTIONEN 25 ÅR
Per Olov Enquist 80 år
ANNONS:
UKRAINA
BLOGGAR
ANNONS:
Mest lästa om kultur
Fler mest lästa om kultur
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: