Hur högt vi än önskade det kan vi aldrig höra en Beethoven-symfoni med dess ursprungliga publiköron, inte via en aldrig så tidstrogen interpretation, inte ens om en originalinspelning nådde oss på magiskt vis. Vi har fått våra öron berikade men också fördärvade av Wagner, Debussy & Co. Den enda vägen till identifikation med Beethovens publik är om vi får känna oss provocerade.

Till Andrew Manze och hans tidsenliga barockmusicerande har jag alltid haft ett gott öra. När han nu gästar Konserthusets Beethovenfestival med symfonierna nr 6 – Pastoralsymfonin – och den dionysiskt dansanta nr 7 är jag mera tveksam.

Pastoralsymfonin blev en letargiskt långdragen historia, där Manze tog fasta på idyllen och litet för litet panik ens i byfesten med åskvädret. Jag respekterar hans uppfattning men delar den inte.

Sjuan fick desto mer temperament men tyvärr också ett tempo i finalen som suddade ut alla konturer och fick musicerandet att förfalla till råspel.

Efter tre Beethovenkonserter har nu skavanker i form av blåsarmissar och höftad stråk-intonation anrikats så att de måste påtalas.

Kungliga filharmonikerna ska kunna spela Beethovensymfonier i sömnen, inte låta som om de faktiskt gjorde det.