I essäboken Slutet på filmen beskriver Jan Holmberg hur cineaster vurmar för filmer som av olika omständigheter – plötsliga dödsfall, plånboksmedvetna producenter - aldrig blev av. Ofärdigställda verk som Eisensteins Kapitalet och Hitchcocks Kaleidoscope är lätta att upphöja till perfektion eftersom de aldrig behövde konfronteras med de futtiga realiteter som råder bortom idévärlden.

Det är lätt att spåra författarens fascination. Som chef för Bergmanstiftelsens arkiv handhar Jan Holmberg dokumentationen över alla filmer som Ingmar Bergman initierade, men aldrig slutförde.

Och det är många.

Bergman var en idéspruta med affärssinne och var väl medveten om att flera av hans projekt var för konstiga eller dyra för att kunna genomföras - filmbolag verkar på en skoningslös marknad och, som regissören själv skriver i boken Bilder, fick han aldrig något gratis för sina "vackra ögons skull".

Men nu har dramatikern och regissören Marcus Lindeen trätt på sig bomullshandskarna, botaniserat bland arkivboxarna och återvänt med pjäsen Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner, ett kollage av några av de Bergman-projekt som aldrig nådde duken.

Uppsättningen motbevisar sin egen titel – drömmarna kunde visst realiseras, om än i ett mindre kostsamt medium än filmen. På Stadsteaterns scen är produktionen inledningsvis enklast möjliga. Några fällstolar på en röd heltäckningsmatta, en diabildsduk – vi känner igen uppställningen från Lindeens genombrott Ångrarna – i bakgrunden.

De sex skådespelarna slungar sig genom arkivet.

Bortsorterade scener spelas upp i rask takt, den ena mer halsbrytande än den andra. Det är helt briljant.

Ingen kan som Bergman gifta kärnfulla kvickheter med isande insikter, textbearbetningen är skicklig och ensemblen fläckfri.

Trots att det återkommande temat är en desperat längtan efter icke-existensen slutar jag aldrig skratta.

Pjäsens andra halva är mer komplex och visuell men tyvärr svagare. Omedelbarheten går om intet i rökridåerna efter en bilkrasch.

Sammantaget är ändå Lindeens uppsättning intelligent, gripande och hejdlöst underhållande. Dess larmande tillgjordhet är en fröjd för vackra ögon, liksom för alla oss andra.