I dag premiärvisas Stig Björkmans nya Ingmar Bergman-film i Cannes.
Jonas Holmberg fascineras av inblickarna i trollkarlens magiska verkstad.
Det finns två grundläggande hållningar till filmmediet. Den första är att filmkameran fångar in en föreliggande verklighet, att den skriver in själva livet i celluloiden och bevarar det för evigheten. Den andra är att filmapparaturen är ett slags Frankensteins maskin, som av döda delar skapar något som till slut projiceras på en duk och då kan komma till liv.
Ingmar Bergman återfinns i den senare kategorin. I dag premiärvisas ...men filmen är min älskarinna i Cannes, Stig Björkmans andra kompilation av bakommaterial från Bergmans filminspelningar.
Där den förra filmen Bilder från lekstugan främst nyanserade Bergmans persona, är det här hans yrkesutövande som behandlas i bakombilderna. Närmare bestämt denna ”förmåga att göra något levande och berörande”, som den existentialistiske illusionisten i en scen benämner som det enda han är rädd att förlora.
...men filmen är min älskarinna sträcker sig tidsmässigt från den fulländade Persona till Bergmans sista film Saraband. Vi får se Bergman sticka in huvudet under Erland Josephsons arm, promenera i armkrok med Sven Nykvist och leda teammöten uppflugen på ett fällbord i trä.
För att vara sinnebilden av det ensamma manliga geniet rör sig Bergman väldigt tätt intill sina medarbetare. Filmen smeker åskådaren med nostalgi och filmhistoriskt smågodis, men mer än något annat är det ett försök att närma sig den livgivande förmågan.
När bakomkameran tittar på Höstsonaten från sidan av ser vi Hollywoodstjärnan Ingrid Bergman som suckar och verkar osäker över hur hon egentligen ska kunna arbeta med den mytomspunne mästaren.
Men när samma skeende ses från rätt håll, genom Nykvists kamera som rör sig från Liv Ullmann i fåtöljen till Ingrid Bergmans ansikte på mattan, då är det plötsligt pianisten Charlotte Andergast som ligger där. Då lever hon, som väckt till liv av filmapparaturens chocker.
För att låna filmteoretikern Béla Bálazs ord om närbilder är det inte längre ”former av kött och blod som vi betraktar, utan ett uttryck, det vill säga en känsla, ett själstillstånd, en avsikt, en tanke”.
Trots att Bergman ansåg sig vara gift med teatern och att hans filmskapande ofta omnämns som teatralt blir det, när Björkman kontrasterar inspelningsbilder mot färdiga filmbilder, uppenbart hur filmernas liv inte skapades på plats i det strålkastarupplysta studiorummet utan i kamerahusets mörker. Trollkarlen behöver sina redskap, och Bergmans viktigaste var närbilden.
Närbilden på Ingrid Bergman på mattan är bara en av många oförglömliga närbilder i Bergmans produktion, genomträngande bilder som filmiskt förtätas med affekter som överskrider karaktärernas psykologi. Harriet Andersson som plötsligt tittar in i kameran i Sommaren med Monika, Bibi Andersson som blir ett med Liv Ullmann i Persona, Ingrid Thulin som läser ett brev i Nattvardsgästerna, alla är de närbilder som fjärmas från skådespelarnas kroppar och rollfigurernas våndor och blir till intensiva sekunder av liv i sin egen rätt.
Antiborgerliga Bergmanskeptiker brukar i förklenande ordalag tala om bristen på riktiga människor i Bergmans filmer. Det är lite som att klaga på bristen på blod när damen sågats itu.
...men filmen är min älskarinna är full av prominenta kollegor som bedyrar gigantens storhet. Men varken Allens, Scorseses eller Triers lätt standardiserade superlativer är särskilt intressanta ställda mot de magiska, i den Frankensteinska betydelsen, ögonblicken när bakombildernas kött ställs mot den färdiga filmens själstillstånd.
Teatern var kanske Bergmans hustru. Men det är älskarinnan som fortfarande lever med hela arvet.
