Min poesi visar mig att jag är min egen främling.
Det är ingen konst att vara tolerant mot sånt som liknar en själv. Det är så främlingsfientlighet funkar. Det man förstår kan tolereras, medan det obegripliga svartmålas. Så länge man har kontroll över inkräktaren kan han få hållas.
Göran Greider gick på den linjen i en poesiartikel i DN häromveckan (7/6). Han har fått frågan om aversionen mot obegriplig poesi på sätt och vis skulle kunna vara främlingsfientlig, men svarar med att såga själva antagandet att invandrare skulle vara främmande. We shall overcome i Rinkeby, typ.
Själv gör jag ingen större skillnad mellan en nyanländ somalier, en finansman, rymdvarelsen E.T, mina hedemorahönor, Göran Greider eller rentav mina egna barn. De är förbannat främmande allihop.
Vad betyder nu detta? Att jag är en ensam människa som det är synd om? Eller att jag saknar empati? Nej, bara att jag har en annan syn än Greider på hur tolerans ska utformas. Jag tycker inte att tolerans ska vara villkorad. Jag tycker inte att den behöver bygga på likhet och överensstämmelse. Jag förutsätter att också det främmande har en själ, även om jag inte omedelbart kan identifiera dess beskaffenhet. Och allt som har en själ förtjänar respekt och omsorg.
Greider skriver vidare att människor längtar efter poesi som bygger på livserfarenhet, som "vill något". Jag tror inte han räknar min poesi dit, den är för obegriplig. Ändå kan jag rakt av påstå att min poesi är erfarenhetsbaserad, till och med självbiografisk (jag har till exempel skrivit om en graviditet inifrån). Men det är en erfarenhet som uttrycks i så komplexa ordalag att jag inte ens själv omedelbart kan greppa den. Det beror inte på att den mystifierar mitt livs historia, utan på att mitt livs historia är oerhört komplex. Precis som de flesta människors.
Vad man vill ropa efter i detta läge är inte förenklingar i Greiders anda, som när han utnämner Marcus Birro och Bob Hansson till experimentella. Ursäkta, men jag är far beyond grabbig outsidersentimentalitet i mina krav på existentiell utveckling.
Tvärtom behöver både jag och andra läsare/ kritiker/ poeter förfinade redskap för att orka tolerera samtidspoesins svårflörtade intelligens, utan att för den skull kunna detaljöverblicka vad den vill säga.
Min poesi visar mig att min hjärna är större än min förmåga att förstå. Min poesi visar mig att jag är min egen främling. Målet med poesi är inte längre att söka tröstande förståelse, det vill säga att ha kontroll över vad som ska räknas som meningsfullt. Den nya poesin är varken själasörjare eller krishanteringspräst, men den har ett budskap: Världens ensamhet och språklöshet kanske faktiskt inte måste leda till att vi alla dödar varandra.
Du måste inte prata med E.T. Om du vill bli en tillräckligt god människa räcker det faktiskt att låta bli att slå ihjäl honom. Och ge honom lite käk.
