En bieffekt av den bästsäljerism som har debatterats i höst är att många av de böcker som inte är bestsellers – en helvetes massa – inte säljs utan blir över. Till sist makuleras de, som det heter när böcker blir gamla och drar sig undan för att dö.
De bränns eller återvinns, som Carlos Ruiz Zafón beskriver det i Vindens skugga: ”Romanen Det röda huset hade sålts i exakt sjuttiosju exemplar”, resten ”hade omvandlats till pappersmassa som i sin tur skulle förvandlas till mässböcker, böteslappar och lottsedlar.”
Antingen är detta ett symtom på litteraturmarknadens snedhet eller på bokhandelsdöden, eller också får man räkna med ett visst svinn. Oavsett vilket så biter de flesta drabbade författare ihop om förtreten, få vill föra till torgs att de inte säljer. Ett undantag är Daniel Sjölin, som i sitt tv-program Babel visade hur hans debutroman Oron bror gick
i värmepannan.
Lustigt nog har mina romaner inte gått att köpa där de efterfrågats som mest, det vill säga där de utspelar sig, i Norbergstrakten. Orten saknar sedan länge bokhandel. Därför kom höstens besked, att Italienaren och Amerikahuset skulle makuleras, inte oväntat.
Som seden är erbjöd förlaget mig att gratis överta de oönskade restupplagorna, helt eller delvis.

Så hur har andra gjort? Jag frågade runt. Lars Gustafsson förmanade mig att förvara böckerna torrt:
– Det som för oss är stora andliga värden, betraktar bakterierna tyvärr bara som mat!
Ett annat tips var att vara noga med decimalerna: när Katarina Mazettis radiojulkalender Jul på Näsbrännan skulle makuleras sa hon ja till att ta hand om den, 1 000 cd-boxar. Hon tänkte att det bara var 15 kilo eftersom varje exemplar vägde 1,5 hekto:
– Men jag räknade fel, så nu har jag 150 kilo cd-skivor hemma…
Och när Rabén & Sjögren skulle makulera Viveca Lärns roman Maj tog hon den till bokmässan i Göteborg och sålde för en 50-lapp styck. Allt gick åt. Intäkterna betalade både monterhyran och en rejäl gåsmiddag.
Alltså fanns det fler utvägar än att bli en ofrivilligt exklusiv författare. Så jag tog rubbet, efter att ha kollat vikten, i runda slängar ett och ett halvt ton. Fördelen med att ha varit bonde är att sådana kvantiteter inte känns skrämmande eller ohanterliga. Böckerna kom med lastbil.
Det mesta donerade jag till gymnasie- och folkhögskolor, kommersiellt sett kanske diskutabelt, men roligare än att lukta på röken från ett personligt bokbål. Alla vägar till läsarna är bra.
Resten skänkte jag till Röda korset – i Norberg. Där säljs alltså äntligen mina böcker. Nu med strykande åtgång.

BÄST JUST NU:
Cormac McCarthys Blodets meridian. Erövringen av vilda västern som poetiskt, psykedeliskt ultravåld. En rik, magisk och fruktansvärd berättelse. Inför motsatta påståenden osäkrar jag min revolver.