Av de oblodiga befrielserna från de kommunistiska diktaturerna i Östeuropa 1989 var det den tjeckoslovakiska - inte den ungerska, polska eller östtyska - som fick smeknamnet "sammetsrevolutionen". Det är ingen tillfällighet, det var ju här som Vaclav Havel levde, skrev och verkade som själva personifikationen av motståndet mot det realsocialistiska förtrycket i den sovjetiska maktsfären.
Havel valdes följdriktigt omgående till president i den nya demokratin, och blev kvar som tjeckisk president i ytterligare tio år sedan Slovakien utan vapenskrammel valde att gå sina egna vägar 1992. Presidentskapet var visserligen en post av rent representativ karaktär, men vem kunde mera hedersamt representera landets nyvunna frihet än Havel?
Näst efter Nelson Mandela finns det ingen samtida politisk gestalt som har ett så ofläckat renommé som han, givetvis beroende på att ingen av dem har behövt smutsa ner händerna med maktpolitiska manövrer och manipulationer.
Sörjer en frihetssymbol. Sörjande samlades under den tjeckiska flaggan på Venceslawtorget i centrala Prag under gårdagskvällen. Foto: Petr David Josek
Men Havel var ju också dramatiker, och frågan är om det är motståndsmannen eller författaren som kommer att skrivas in i de historiska hävderna. Svaret är nog att utan sitt politiska civilkurage hade dramatikern Havel snart varit bortglömd. Någon Brecht var han inte. Hans författarskap bestäms helt av sin historiska tid och sitt geopolitiska rum, och det är av naturliga - eller snarare onaturliga - skäl inte särskilt stort till sitt omfång.
I fjol våras satte Stockholms stadsteater upp två av Havels pjäser med en veckas mellanrum mellan premiärerna. Den ena skriven efter hans avgång som president, den andra mitt uppe i den brinnande kampen i samband med publiceringen av det modiga dissidentmanifestet
Charta 77, bakom vilket Havel var en av de drivande krafterna.
Den drygt 70-årige Havels återkomst till dramatiken med pjäsen
Avgång är knappast något storverk - en rätt uddlös satir över maktsträvandena i den nya demokratin. Enaktaren
Audiens från 1977 har en helt annan laddning, dock inte så stark att regissören vågade lita på den att den skulle nå fram utan sufflering av Havels politiska texter från samma tid.
Havel har större skäl att yvas över sin politiska insats än sin litterära. Jag kan tänka mig värre öden när man försvunnit från scenen. Hellre dö som en Havel än som en Knut Hamsun eller en Ezra Pound.