Aase Berg: Och när jag en vacker dag knäcker Ranelidkoden till 100 procent, kommer jag att veta mycket mer om mig själv och världen än om jag hade kunnat sugas in i hans bildspråk.
När jag sysslar med självutbildning hemma i min hjärna brukar jag utgå från böcker jag inte gillar. Det spelar ingen roll om de är välskrivna eller usla, jag kan ogilla bägge sorter. När Jesper Högström recenserade Björn Ranelids nya här på kultursidan (Expressen 12/3) häromveckan började till exempel Ranelidspöket bråka med mig igen.
Visst är det, som Högström skriver, ett författarskap för de redan frälsta. Och jag är inte frälst, även om jag inte kan låta bli att tillerkänna den där osannolika, originellt intelligenta dårfinken hög språkkvalitet. Jag tycker inte alls att Ranelid skriver dåligt, men jag går inte igång på hans stuk, hans långa, abstrakta metaforer fäster inte i min erfarenhet.
Metaforer – alltså språkliga bilder – har ett riskabelt släktskap med new age, om man använder dem för att fördunkla och mystifiera saker som faktiskt kan sägas på ett rakare sätt.
Metaforer funkar bara om de bråkar med sitt innehåll, avlägsnar sig från det, tillför något nytt i glappet mellan sak och bild. Jag reagerar precis som Högström på Ranelids bildspråk: ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten.” – OCH?
Vad fan, kan han inte bara skriva rakt ut att det är viktigt att älska sitt barn över allt annat, när det ändå är det han menar?
Observera att jag själv skriver poesi. Jag är inte främmande för komplicerade ord och nyanser, om de kliver över sin egen och författarens kunskap. Men Ranelids språk sysslar snarare med att tillverka nåt slags högkvalitativ rebus. Det betyder att det finns ett facit. Min upplevelse är bara användbar om den sammanfaller med Ranelids facit. Hans språk begår på så vis övervåld mot läsaren: det kan handla om sårbarhet, men är i sig motsatsen till sårbart.
Som klargörande motsats till Ranelid böcker tänker jag på Sofia Rapp Johanssons diktsamling Silverfisken. När Sofia Rapp Johansson beskriver en ohygglig verklighet av övergrepp i metaforiska termer blir jag överlycklig. Varför? Om man ska vara krass: berättelser med liknande innehåll som Silverfisken finns i dussintal i pocketställen, ja, det räcker med att köpa vilken kvällstidning som helst. Facit finns: såhär ser tragedin ut.
Men Rapp Johansson gestaltar övergreppen som om de vore min egen erfarenhet, genom att använda förnedringens motsats: ett okuvligt, hoppfullt språk.
Hon låter språket krossa sitt innehåll: eländeshistorien övervinns genom poesi som skriker av glädjestrålande, lekfull lycka. Innehållet har inte lyckats tämja det språkliga barnet, om man ska dra en ranelidare. Det språkliga barnet växer sig långt förbi utgångspunktens facit.
Alltså: jag gillar inte Ranelids böcker, men de är en intellektuell utmaning.
Och när jag en vacker dag knäcker Ranelidkoden till 100 procent, kommer jag att veta mycket mer om mig själv och världen än om jag hade kunnat sugas in i hans bildspråk.
BÄST JUST NU:
Leif Holmstrand, Vid mardrömmens mål. Leif Holmstrand har tittat på skräckfilm genom en hel diktsamling, och upptäckt att klichéerna sällan står där man ställer dem: de spökar.
