Amanda Svensson: Kanske saknar dessa författare ibland adverbe de så glatt kladdade i sina mellanstadiehäften.
I sin bok The possessed: Adventures with Russian books and the people who read them beskriver den amerikanska litteraturvetaren Elif Batuman sin deppiga upplevelse av en skrivarkurs på Cape Cod.
Hon reagerar, förutom på det faktum att deltagarna förväntas sitta i en dragig husvagn och inte läsa annat än nyskrivna noveller om krisande hemmafruar, på idealet om skrivandet som ett hantverk:
”Vad har hantverk någonsin försökt säga om världen, om människans villkor eller jakten på mening? Allt det hade var sina negativa påbud: ’Berätta inte, gestalta!’, ’Kill your darlings!’, ’Ta bort onödiga ord!’. Som om skrivandet var en fråga om att komma över sina dåliga vanor – att ta bort onödiga ord.”
Jag tänker på det citatet när jag läser en artikel i brittiska The Guardian kallad ”Ten rules of fiction writing”. I den presenterar ett trettiotal välrenommerade författare sina regler för lyckad prosa. Författarens roll liknar här mest trädgårdsmästarens eller renhållningsarbetarens: det ska rensas, strykas, plockas bort, tvättas och rensas igen. Många av dem pratar om ”de onödiga orden”.
Men vilka är det? Ja, först och främst den goda prosans fiende nummer ett: adverben. Men även adjektiven får sig en törn. Använd inte för stora ord, säger Roddy Doyle och Sarah Waters. Metaforer och liknelser är pinsamma, hälsar Esther Freud, liksom alla andra samtalsmarkörer än säger, menar Elmore Leonard. Han bannlyser dessutom ordet plötsligt, liksom utropstecken. Plötsligt inga utropstecken! Detta pigga lilla skiljetecken jag älskar så mycket. En dålig vana alltså.
Elif Batuman blir dystopisk och överger samtidsprosan för att i stället ägna sig åt Tolstoj, Isaak Babel och uzbekiska vattenmeloner. Personligen blir jag bara lite besviken. Jag tycker inte om att tänka mig mina favoritromaner som svarvade ljusstakar eller välansade rabatter. Jag vill tänka att de, det må låta smörigt, är som människor: mer levande därför att de har sina små skavanker, poser och dåliga vanor.
Jag vill inte tänka mig att dessa romaner kommit till genom att författaren gått upp klockan sex varje morgon och tvingat sig till datorn, för att sedan ägna dagen åt att döda alla sina darlings.
Tvingat? Ja, många av författarna i artikeln understryker vikten av att tvinga sig själv till arbete. Det finns en lätt sorgsen, nästan lite bitter ton över många av råden som handlar om arbetsmetod: om ensamhet, om disciplin och om att leva med självförakt.
Kanske saknar dessa författare ibland adverben de så glatt kladdade i sina mellanstadiehäften. Kanske skulle en lite överdrivet svulstig synonym om dagen munta upp. ”Have fun.” skriver Anne Enright strax efter att hon dystert slagit fast att bara dåliga författare tycker att de själva är bra.
Tänk om hon avslutat det med ett litet utropstecken i stället.
BÄST JUST NU:
Att någon äntligen tagit tag i myten att kvinnor som träffar en man plötsligt skulle sluta vilja ha på sig sina egna tröjor. Se Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug.
