Ibland blir man som författare in spe tillfrågad om sina stora läsupplevelser. Jag minns inte vad jag brukar svara, men här är i alla fall en del av sanningen: Alice i Underlandet, böckerna om Narnia, Philip Pullmans Den mörka materian.
De har alstrat en dröm som kryper fram ibland. Den handlar inte om att skriva den mest träffsäkra samtidsromanen, den finast kalibrerade prosalyriken eller ens the Great American novel.
Min fåfänga dröm är den om det brittiska barnbokseposet. Att skapa en värld som skulle kunna bli en byggsats i Lego eller ett mindre vällyckat dataspel, en värld som skulle platsa
i The dictionary of imaginary places. En värld där någon förundrat skulle se sig omkring och inse att hon inte är i Kansas längre.
Som barn lär man sig tidigt fiktionens villkor: det är hittepå. Ett sorgligt slut kan lätt suddas ut med en försäkran om att det bara är en saga, mörkrädda barn får veta att det
garanterat inte kan finnas några spöken i garderoben och PS: jultomten är egentligen morfar.

Som tiden går visar det sig att det likväl finns en distinktion: mellan fiktionen som faktiskt skulle kunna vara på riktigt, och den som bara är till för att förvrida huvudet på folk. Diskbänken kontra flygande mattan.
I svenskundervisningen blir man vid någon tidpunkt övertalad att sluta skriva sagor och börja skriva om ”sånt man vet något om”. I sin dagbok ska man skriva vad man åt till lunch. Fiskpanetter med dillsås och på rasten lekte vi pjätt.
Lite senare ska alla läsa Ondskan och lära sig om livets grymhet i en verklig kontext. En internatskola på 50-talet förutsätts vara mer hemma för ett millenniebarn än en internatskola man når från perrong nio och tre kvart.

När jag var ett barn som skrev fan fiction på Maria Gripes sällsamma historier var tanken på att någon skulle vilja
skriva så kallade vuxenböcker förbryllande. Mina böcker skulle handla om mystiska världar, hål som öppnar sig i golvet och  leder framåt och bakåt i tiden, pratande djur, guld-
infattade värjor och svallande hav.
Det blev inget av med det. Jag började skriva om skolkorridorer. Till lunch åt jag inget alls och på rasten satt vi och blängde. Fiktionen blev avfiktionaliserad, på gott och på ont.
Jag blev avfiktionaliserad. Barnet blir med tiden en individ med en mycket bestämd plats i en bestämd värld, fastnar i en verklighet som måste hanteras, brytas ner, byggas upp.
Ibland måste litteraturen göra ont, ibland måste den vara tråkig och jävlig och tung, ibland måste den röra vid det verkligt fula.
Men likväl ibland denna längtan: till en förlorad värld, guldet på andra sidan regnbågen, den mödosamma men muntra resan dit. Att få ta en magisk tupplur under en snötyngd gran, ha kanske en plirande räv med silverpäls som sidekick.

Amanda Svensson
kulturen@expressen.se

BÄST JUST NU:
Tuymans utställning Against the day på Moderna museet Malmö. Uppkallad efter och inspirerad, även om jag i ärlighetens namn inte riktigt ser hur, av Thomas Pynchons mastodontroman. Det är grått och vackert.