Varför är folk så naiva när det gäller genrer? Det frågar jag mig ibland. Och med ”folk” menar jag då både kritiker och vanliga läsare, om än deras naivitet kan se lite olika ut.
På senare år har följande mönster upprepats ett antal gånger:
Ett förlag marknadsför en bok som sann, eftersom man vet att det säljer. Sedan kommer någon jobbig gnällspik och hävdar att det finns saker i den som inte alls är sanna. Varvid förlaget fnyser och viftar bort kritiken genom att säga:
Men vadå, det är ju en roman!
Det är ungefär lika trovärdigt som att försvara en tveksam debattartikel med att den i själva verket är en herdedikt, men verkar fungera som ett sätt att blanda bort korten. Och marknadsavdelningen kan fortsätta att äta kakan som förläggaren har kvar.
Förr i tiden brukade böcker om en författares relationer med verkliga personer kallas ”memoarer”. Det var relativt oproblematiskt. Ta Lars Gyllenstens memoarer till exempel. De är fulla av minst lika kränkande påståenden om utpekade personer som någon av senare års ”sanna” romaner. Men förutsättningarna var klarare.

För när det gäller memoarer kan läsaren lugnt utgå från följande: å ena sidan att författaren står för att allt är sant, å andra sidan att det inte är någon som helst garanti för att allt verkligen är sant. Det är ingen slump att seriösa historiker är mycket obenägna att använda memoarlitteratur som källor. Och självfallet är det fritt fram för andra att komma med ifrågasättanden och alternativa versioner av händelseförlopp.
Utan att någon förvirrad metadebatt om fakta och fiktion behöver uppstå.
En genrebeteckning är dock ingen objektiv konsumentupplysning, utan ett sätt att försöka styra publikens förväntningar. Ibland lyckas det alldeles för bra – hur ofta har man inte läst kritiker som slösar bort en hel recension på att ondgöra sig över att något kallas ”roman” som inte uppfyller deras förväntningar på hur en roman ska se ut?

Någon borde tala om för dem att det oftast är förlaget, inte författaren, som väljer genrebeteckning. Och när något som inte självklart är en roman kallas för roman, så är det för att det ökar chansen att boken alls blir recenserad och att bokhandlarna ska ha en hylla att ställa den på. Något inlägg i en debatt om romankonstens väsen är det i allmänhet inte.
Å andra sidan lyckas ibland försöket att styra förväntningarna inte alls. När jag själv skrev en roman om en historisk person var jag noga med att poängtera att det var just en roman. Så noga att vissa kritiker (inklusive jag själv) tyckte att jag var övertydlig. Ändå verkar en massa läsare ha läst den som om den vore en faktabok.
Kanske har förståelsen minskat både för hur romaner brukar vara och hur de kan vara. Det vore i så fall roligare om det på något vis kunde utnyttjas kreativt av författarna och inte bara cyniskt av förlagen.

BÄST JUST NU: Det futuristiska matlagningsmanifestet i Pär Thörns Land skall med lag byggas. För övrigt en bok som garanterat blir bättre om man läser den utan genreförväntningar.