Som vi har väntat. Som vi har längtat. När lejonkungen slutligen, äntligen kröns senare i dag kommer det globala ackompanjemanget inte så mycket vara applåder eller hurrarop. Nej, en suck av lättnad kommer att vandra över jorden hämtad djupt ur det kollektiva medvetandet.
Alla grät den femte november och de som inte gjorde det sade att de gjort det för att kunna delta i denna den moderna politikens hittills mest utrerade lovefest. Visst gråter vi i dag också, men framför allt suckar vi av lycka över att äntligen kunna både älska och hata USA på ett själsligt tillfredsställande sätt igen.
Vi vill ju kunna älska det land som de mer hjärtnupet rödvitblå kallar ”Amerika”. Amerikanernas drömmar är våra fast större och finare, deras bilar är våra fast större och ännu mer konkursmässiga. Att spegla sig västerut, att jämföra, att längta, är en svensk, europeisk och i allt högre grad global, paradgren.
Barack Hussein Obama, den 44:e presidenten, ger oss allt detta och mer tillbaka. Han är själva drömmen, han är vår version av deras nationalmyt.
Just därför är risken i det här ögonblicket inte främst att han grusar de astronomiska förväntningarna. Än värre vore om han, precis som han gjort hittills med sina löjligt smarta utnämningar och balanserade politiska vägval (för att inte tala om de där bilderna med magrutor) lever upp till dem. Den glänsande fasaden måste få några små sprickor snart. För lika viktigt som det är för oss att få släppa fram vår genuina kärlek till USA är det att få utlopp för motsatsen.
Under åtta år med George W Bush har man varken kunnat göra det ena eller det andra. Eller, självklart har vi hatat, men hur kul har det varit? Hatet har ju i allt väsentligt varit befogat. Det ger ungefär lika mycket mental tillfredsställelse som att tycka illa om Saudiarabien.
USA-hatet måste, för att fungera renande åtminstone på oss upplysta européer, vara ett simpelt fadersuppror. Vi larmar och gör oss till mot den fria världens garant just för att han är den fria världens garant. Just för att vi vet att pappa egentligen älskar oss.
Det går inte med bilderna från Abu Ghraib och Guantánamo inpräntade i lillhjärnan. Det går inte när ledande politiker förespråkar tortyr som förhörsmetod och fördelar medborgerliga rättigheter efter etniskt ursprung.
Denna globala familjeordning har förstärkts betydligt efter det kalla krigets slut, men även de stora antiamerikanska demonstrationerna på 70-talet var uttalat fadersupproriska. Det är i dag rimligen bara Mats Johansson som tror att demonstranterna i allmänhet ville ha det som i Sovjet. I stället ville de förstås vara bättre amerikaner än de mähän till jänkare som redan fanns. Röja pappa ur vägen, ligga med mamma.
Några sådana förhoppningar kan man däremot knappast nära när daddy dearest är så hopplöst jävla ofelbar att han bara ler och lyssnar inkännande när man kommer och vill göra upp.
Det enda fel hos Obama hittills som man kan hänga upp något uppror på är hans och det demokratiska partiets inställning till frihandel och det kommer han ändå säkert inte att leva upp till som president. Men något annat måste väl finnas? Något litet?
Bill Clintons gylfproblem var i det här sammanhanget perfekta. Inte bara skänkte det munterhet kring när cigarrer slutar vara cigarrer, vi kunde också göra det som vi européer gör allra bäst. Vi kunde känna oss förmer. Se på hur de omogna okunniga amerikanerna hetsar upp sig över småsaker. Därför kunde Clinton också bomba sudanesiska läkemedelsfabriker med ena handen utan att få särskilt mycket mer än ett överseende ajabaja från världen.
Den alldeles snart installerade president McDreamy däremot får oss att känna oss alldeles för underlägsna. Identitetspolitiskt vet vi att vi aldrig skulle välja en svart president i Frankrike, premiärminister i Storbritannien, statsminister i Sverige. Aldrig heller skulle vi rösta på någon som står så långt över oss själva i intelligens och bildning och som inte ens har vett att dölja det i folklig höhöighet. Nänä, vi håller oss till Mona, Maudan och platt-tv-Fredrik.
Om Obamamanin ska hålla i sig måste Barack snart halka lite på piedestalen. Bli lite mer som folk. Säga något korkat om Gaza eller falla undan för lite särintressen. Det finns bara inte så mycket som tyder på det.
