I dag är det 200 år sedan pianisten och kompositören Franz Liszt föddes.
Lars Sjöberg leker med tanken att han gästar Skavlan.
Om man med tidsmaskinens hjälp - för har man äntligen lyckats beröva ljushastigheten dess allmakt borde man även kunna bryta tidsaxeln - hade fått Franz Liszt till Skavlans tv-soffa kunde man vänta sig något alldeles extra. Ett hett popsnöre, en skandalhotad politiker, en revolutionerande skribent, alla övriga gäster hade fått se sig förflyttade i skuggan av 1800-talets heta, skandalomsusade och revolutionerande megastjärna i en och samma gestalt.
Men sen hade vi säkert suttit och haft ganska tråkigt. Liszt privat i intervjusoffan är inte den flamboyanta gestalt som publiken mött i skilda inkarnationer. Den trådsmale unge mystikern med den inåtvända, brinnande blick som han förmodligen tränade in framför spegeln i akt och mening att likna idolen Paganini. Den store mecenaten, redo att när som helst ställa upp och ge gratislektioner, stödja vansinnesprojekt eller spela ihop pengar åt en översvämningsgala. Den gamle abbé Liszt i grå franciscanerkappa, rökande och 1krökande, oberörd av hopens viskande om Mefistofeles förklädd till munk och Don Juan på botgöringsvägen.
Hur han än uppenbarat sig tror jag ha skulle ha gjort en ganska slät figur och lagt sig platt för Skavlan och övriga gäster i väntan på att han skulle bli om- bedd att spela.
Franz Liszt, den musikaliska högromantikens styrelseordförande, framstår vid närmare bekantskap som en ganska osjälvständig person, en som alltid sökte stöd och bekräftelse så länge det inte handlade om att fascinera en publik med pianistiska trollerier. Plötsligt faderlös som 16-årigt underbarn i Paris tydde han sig till alla auktoriteter som dök upp, som abbé de Lamennais med sin new ageigt religiösa sekterism, Hector Berlioz som lärde honom hur en orkester lät, Chopin som gav pianot sångröst, Paganini som demonstrerade häxkonster på sin fiol. För att inte tala om alla dessa kvinnor. De mera varaktiga var Marie d'Agoult som 1833 övergav man och barn för att följa Liszt, och Carolyne zu Sayn-Wittgenstein som efter tio års pianistisk virtuoskarriär och publik "lisztomani" låste in honom och såg till att han utvecklades till kompositör. Mellan Marie och Carolyne avtecknar sig i raden av tillfälliga affärer och kändisfigurer den skumma dansösen Lola Montez och "kameliadamen" Marie du Plessis. Det var affären med henne som fick Liszt att avhålla sig från att inkludera La traviata bland sina operaparafraser.
Och när brytningen med Carolyne var definitiv i början av 1860-talet tydde sig Liszt åter till religionen och drog på munkkåpan. Kyrkan kunde man lita på i alla väder. Liszt biktade sig för Pio Nono, påven med stort p, som inte var det ringaste intresserad av Liszts syndiga leverne utan bara ville höra honom spela.
Skavlan, som aldrig uppvisat några djupare musikaliska kvalifikationer, skulle säkert pressa Liszt på erotiska anekdoter och aldrig få några roliga svar. Liszt var verbalt inte spirituell, han behärskade inte något språk till hundra, och om vi på biblioteket hittar böcker signerade Liszt - om Chopin, bland andra - så ska vi vara medvetna om att de förmodligen skrivits av Carolyne.
Hans märkliga osjälvständighet, som absolut inte motsägs av hans stora generositet med pengar och gärningar, smyger sig också in i hans musik. Han kan måla fontäners och alpbäckars glitter och sprut men först sedan han försett dem med litterära citat.
Han behöver en aktuell roman, en fresk av Rafael, en bildstod av Michelangelo för att rättfärdiga sin musik. Det händer att inte ens Dante kan ge honom rak inspiration utan en omväg runt Victor Hugo. Och om någon hävdar att hans berömda h-mollsonat är ett rent självporträtt, så finns där ändå Faustgestalten i bakgrunden. Den sökande Faust, den oskuldsrena Gretchen, den förnekande Mefistofeles blir i sonaten arketyper som lånar sig till både Freuds och Jungs psykoanalytiska terminologi. Och vad är väl h-mollsonaten och Liszts Faust-symfoni annat än uttryck för ett rotlöst sökande efter den egna personligheten?
I samma osäkerhet bottnar också hans barnsliga förkärlek för ordnar, kraschaner, hedersbetygelser och utmärkelser, liksom benägenheten att falla helst för kvinnor ur socialgrupp ett. Han behövde känna sig bekräftad.
Det är därför hans bekräftelse garanteras när han till sist ombeds visa sina magiska krafter vid flygeln. Väljer han att spela Robert le Diable-fantasin, fritt efter Meyerbeer, lika diaboliskt svår som det låter? Eller något av sina sista, halvt atonala ålderdomsstycken, som minsta barn kan spela men endast fullvuxna kan förstå.
Troligen blir det Grand Galop Chromatique, kort nog för att avrunda en talkshow, briljant nog att få alla att häpna och förljugen nog att dölja sanningen om den verklige Franz Liszt.
