Anna Hellgren läser Lisa Bjurwalds bok Europas skam - rasister på frammarsch.
Minaretförbud, burkabannbullor och massrivningar av romska bostadsområden. Listan på rasistiska lagar och övergrepp i dagens Europa kan göras lång. Italien och Berlusconi har välkomnat fascister i regeringen, brittiska poliser tittar på medan huliganerna i islamofoba English Defence League slår sönder både invånare och egendom med rashat för ögonen.
I Ungern marscherar jude- och romhatande Jobbiks uniformerade garde öppet på gatorna, medan Danmark har infört raslagar där kärlekspar av olika etnicitet tvingas i exil för att kunna leva med varandra.
Och i Sverige hävdar företrädare för Sverigedemokraterna att muslimer bär kriminella gener utan något större ramaskri från majoritetssamhället – alltmedan migrationsminister Billström stöder godtyckliga utvisningar av romska EU-medborgare.
Europas skam skildrar ett Europa där gränserna för vad som uppfattas som rasism och främlingsfientlighet till synes omärkbart, och vad värre är, utan protester, förskjutits. I vissa fall, som i Italien, Ungern och Danmark, verkar de helt ha upplösts.
Lisa Bjurwald reser från öst till väst, besöker rasistiska EU-parlamentariker, fascistiska familjedagar och stöveldemonstrationer, antirasister och forskare.
Resultatet är en pedagogisk, ibland i överkant, uppgörelse med föreställningen att rasism och främlingsfientlighet är marginaliserade företeelser som inte får fäste i ett samhälle av en slump.
Det är inte svårt att dela den ilska som genomsyrar framför allt slutkapitlen, där författaren diskuterar möjliga vägar till att stoppa hatet och rasismen. För medan medier och mainstreampolitiker alltmer anammar rasistiska begrepp som ”islamisering”, och uppfinner nya ord som ”främlingskritiska partier” och ”islamkritiska” diton, lever miljoner européer i skräck.
Sverige är inte förskonat. Senast förra veckan valde ”liberaler”, som DN:s Hanne Kjöller och Dilsa Demirbag-Sten, att attackera Diskrimineringsombudsmannens existens och upplysa folk att det är en del av livet att känna sig kränkt.
Andra, som Svenska Dagbladets Per Gudmundson och Neos Paulina Neuding, kräver att vi måste tala sanning om ”invandrarkriminaliteten”.
Samtligt i strid med all etablerad empiri. Bjurwald själv halkar i fällan när hon låter en imam försäkra läsaren om att muslimer minsann är demokrater.
Vad krävs för att vi ska agera mot de politiskt motiverade övergrepp som begås mot judar, muslimer, romer och hbt-personer i ”demokratiska” stater?
Kanske är det så som Bjurwald antyder, att Förintelsens ofattbara grymheter har förskjutit gränserna för vad vi upplever som allvar.
