Jag gjorde lumpen på en av försvarets hemligare enheter, och småningom fick jag för mig att provocera etablissemanget genom att bära Leninmärken på min uniform. Jävligt moget, men det lyckades. Efter bara någon dag kallades jag till enskilt samtal. Min chef berättade att jag nu stod i Säpos register som säkerhetsrisk.
Jag minns att jag inte ens då klandrade honom, trots att åtgärden var ett allvarligt hinder för alla eventuella planer på att bli JAS-pilot och/eller försvarsminister. Jag hade själv bäddat sängen, nu var jag tvungen att krypa ner oavsett hur många rödflammiga utslag den gav mig.
Torbjörn Tännsjö, däremot, bygger en debattartikel (Aftonbladet 21/4) och, såvitt jag förstår, en kommande bok på hur upprörande det är att svenska staten ville ha koll på sina fiender.

Jag har alltid haft svårt att förstå den där kränktheten som alla gamla vänstermänniskor visar upp så fort de hamnat i något register någonstans. Om ni nu verkligen skulle störta staten: vore det då inte en direkt förolämpning om staten inte tog ert hot på allvar? Vore det, med andra ord, inte ännu mer kränkande om ni inte hamnade i Säporegistret?
Det finns något djupt osmakligt och paradoxalt här. De svenska regimkritikerna inom extremvänstern hyllade regimer som torterade, fängslade och masslaktade sina egna kritiker. Och själva gnäller de när den svenska regimen antecknar deras namn.
Eller ännu värre: ”Telefoner har avlyssnats”, snyftar Tännsjö och talar om Säpotrakasserier i östtysk skala, vilket förstås är ett rent hån mot de östtyskar som verkligen kan berätta vad trakasserier innebär.
Revolutionen är ingen tebjudning. Inte heller en kaffepaus bland poängräknarna på filosofiska institutionen. Torbjörn Tännsjö ville störta staten med våld men gråter som ett dagisbarn för att staten skrev upp hans namn i ett register. Inte konstigt att revolutionen kom av sig med sådana lipsillar i leden.

Erik Helmerson
kulturen@expressen.se