I svallet av Min kamp skriver Linn Ullmann om en författare med kramp.
Nils Schwartz läser en roman om förljugna självbilder och oförsonlig sorg.
Samtidigt som Karl Ove Knausgård går i mål med sitt sexbandsprojekt Min kamp, ger Linn Ullmann ut en roman på samma förlag om en författare som kommit av sig. Jag tror inte att det är en tillfällighet.
Jon Dreyer har haft stor kritiker- och publikframgång med de två första delarna av en planerad trilogi. Men den tredje delen låter vänta på sig år efter år, alltmedan de samlade förlagsförskotten överstiger miljonen.
Jon har tänkt sig den avslutande delen som "en hymn till allt som består och allt som går sönder", en romanens motsvarighet till Walter Benjamins Passagearbeten, sammansatt av bilder, citat och hänvisningar, ansikten och röster, privata minnen och kollektiva. Men han har inte kommit längre än till en ofärdig skiss om en över-levare från Buchenwald.
Tänk om han gjort som Knausgård och utgått från sitt eget liv. Tänk om han gjort som Mille, familjens 19-åriga au pair-flicka, som i sina dagböcker antecknar allt vad som händer henne och klistrar in foton och biljetter och löv och andra minnesemblem.
Fast Jons eget liv är noga taget inte så mycket att skriva om - oförlöst skrivkramp, några sjaskiga otrohetsaffärer, promenader med hunden. Men det finns ju andra människor i hans liv. Hustrun Siri till exempel, utbildad kock och restaurang-ägare, och hennes spända relation till sin mor Jenny, bokhandlaren.
Om somrarna lever de ihop med henne i den stora villan i en liten stad på norska sydkusten. När Siri var sex år drunknade hennes lillebror när de var ute och lekte. Det har modern aldrig kunnat förlåta henne. I sorgen tog hon till flaskan, medan hennes svenske man flyttade till Gotland med en ny kvinna.
Nu fyller hon 75 och har börjat dricka igen efter 20 års nykterhet. Siri ordnar trots detta och mot moderns vilja stort födelsedagskalas. Samma dag försvinner au pair-flickan Mille för att återfinnas först två år senare, nedgrävd i skogen. Jon mottar regelbundet sms från hennes föräldrar som om han hade något att göra med försvinnandet.
Kriminalgåtan till trots är Det dyrebare ingen deckare. Det är en bok om sorg och om sorgens långa efterverkningar. Den drunknade pojken och den försvunna flickan är de magnetpoler som på 30 års avstånd från varandra laddar familjen Dreyers relationer, inklusive problemdottern Alma.
Ullmann undviker dock patos och sentimentalitet, berättartonen är snarare ironiskt distanserande, inte minst vad gäller Jons ömkliga självbedrägerier och nödlögner.
Hon skriver helt enkelt den roman som han har mitt för näsan utan att se den. Han går där och lurar på "allt som består och allt som går sönder", medan hans eget liv förtorkar till prasslande löv i medelålderns tidiga höst.
Genom att inte se sig själv - annat än som förfalskad spegelbild i inbillade poser - ser han heller ingen annan. Det är i varje fall så jag tolkar romanen. Jag kan förstås vara helt fel ute. Det dyrebare är kanske inte alls en psykologiserande metaroman i Knausgårdsdebattens eftersvall, utan något helt annat.
