Aron Lund: Varför denna plötsliga etymologiska fundamentalism?
Dilsa Demirbag-Sten (Expressen 7/12) menar att debatten om muslimhatet får vänta: först och främst måste vi utreda huruvida ”islamofobi” är en rättvisande term, eller om det i stället bör kallas ”muslimofobi”, för att inte sammanblanda kritik mot religionen med kritik mot personen.
Man hör det argumentet lite då och då, från främst borgerliga opinionsbildare. Det etablerade ordet islamofobi sägs vara problematiskt eftersom det inte är fel att ogilla islam som organiserad religion – precis som en konsekvent ateist också tycker illa om kristendomen, judendomen och hinduismen. Det låter ju ytligt sett förnuftigt, men ofta är de språkliga invändningarna bara ett sätt att undfly sakfrågan eller kritiken mot egna grova övertramp. (Ett exempel är just Ayaan Hirsi Ali, som oförtjänt länge fått driva sin muslimknackaragenda utan mothugg.)
Även om man skulle acceptera det argumentet måste man dessutom fråga sig om ordets ”egentliga” betydelse överhuvudtaget är relevant, när det redan allmänt används på ett visst sätt? Varför denna plötsliga etymologiska fundamentalism? Är det inte som när somliga, med ungefär samma motivbild, hävdar att ordet ”antisemitism” strängt taget borde betyda semitmotståndare, inte judehatare – trots att det har använts så i över hundra år? Det är ett klassiskt sätt att sabotera diskussionen om antisemitism med hjälp av en ovidkommande ordningsfråga.
Kanske skulle Språkrådet behöva reda ut skälen till att de två orden låter som de gör, så kunde man slippa de här ständiga stickspåren, men i väntan på det finns det inga skäl för övriga intresserade att gräva ner sig i hobbylingvistik. Så här några dagar efter att en europeisk demokrati införde särlagstiftning mot en religiös minoritet, för första gången i modern tid, förefaller det finnas viktigare problem på dagordningen.
Alltså yrkar jag på fortsatt förtroende för svenskans beprövade vokabulär: antisemitism bör förstås som hatet mot judar, islamofobi som hatet mot muslimer, och alla övriga förslag som distraktioner.
ARON LUND