Jag minns när jag läst Sara Stridsberg första gången. Det var bara ett förord men förbluffande eget. Lina Wolffs debut med novellsamlingen Många människor dör som du (Albert Bonniers, 2009) var en liknande upplevelse: förbluffande eget.

Nu är hon tillbaka med ett romanbygge där den döende författaren Alba Cambó agerar kittet i en glittrande mosaik som annars hade trillat sönder i disparata berättelser.

Kring den spöklika Cambó svärmar en rad vilsna existenser i Barcelona: Araceli som går från seriösa studier till prostitution, fattiga Blosom som förvandlas till ett djur efter att ha förlorat sin son. Madame Moreau med sitt grådaskiga pansar av bitterhet, handelsagenten som fångas i en nedåtgående spiral av utpressning och otrohet.

Glimtvis påminns man om Marguerite Duras, i karaktärernas långsamma dans kring varandra. Berättarögat dröjer sig kvar, vågar nagla fast scenerna. Och trots att den här latinska rännstensrealismen borde upplevas som ett makalöst hittepå i en svensk diktares verk, köper man varje ord.

Wolff förbluffar igen, som prosaist med den sällsynta förmågan att utan vidare dra läsaren med i det egna diktdjupet. Över floden, in bland träden. Det finns författare som måste uppbåda sitt yttersta för att gestalta fiket runt hörnet.

Andra har det i blodet, orättvist nog.