Begåvning för filmskapande delas ofta mellan syskon. Jean-Pierre Dardenne har sin Luc. Gustaf Molander hade sin Olof. Andy Wachowski har sin Lana. Men Ridley Scott har inte längre någon Tony.

I går hoppade Tony Scott från en bro i Los Angeles.

Det rapporteras att den brittiske regissören nyligen diagnosticerats med obehandlingsbar hjärncancer, och på ett makabert vis passar undvikandet av ett långsamt och smärtsamt utslocknande ihop med Tony Scotts arbeten som filmskapare. Han var de stora gesternas man, från flygstriderna i genombrottsfilmen Top gun från 1986 till det skenande tåget i den rälsburna Unstoppable från 2010, som blev hans sista film.

Däremellan klampade han med ljudliga kliv bland Hollywoods megabudgetar. Han skojade i Snuten i Hollywood 2 och gav publiken paranoja i Enemy of the state.

Själv var han som stoltast efter den 90-talistiska och Tarantino-skrivna True romance, men det är ändå för Top gun jag kommer minnas honom.

Tony Scott fick jobbet att regissera det erotiska air force-dramat efter att Hollywoods mest bombastiska producent Jerry Bruckheimer sett hans reklamfilm där en Saab 900 liknas vid ett jetplan.

Resultatet blev lika motbjudande som fängslande. Top gun producerades i samarbete med militären, och kompanjonskapet inledde en ny era av okritiska krigsmakts- hyllningar i Hollywood.

Men utöver den smaklösa propagandan är Top gun också en oemotståndligt storslagen och mjukt kitschig skildring av starkt sexualiserad manlig vänskap. Scenen där Tom Cruise ömt håller om en döende Anthony Edward efter en krasch i havet, med orange fallskärm, grön SOS-rök, rosa sol- nedgång och klarblått vatten är ett av de vackraste filmögonblicken i blockbusterhistorien.

Hoppas någon höll om Tony Scott på samma sätt under hans sista nätter.