En otjänst man kan göra sitt barn är att snärja in det i sin egen improduktiva oro. Om barnen vill gå ut på äventyr ska man uppmuntra dem, hjälpa till med separationen, spela sin roll väl, vinka adjö. Oron får man svälja. Så icke de panikslagna föräldrarna i Levi Pinfolds Svart hund. Deras oro bygger snabbt upp ett monster utanför dörren.

Boken är omedelbart tilldragande: En stor tunn med spännande omslag och ett litet barn på framsidan som står vid kanten av spåret från ett jättestort djur.

En enkel repetitiv story, magnifika bilder, en sympatisk sensmoral och ett lyckligt slut. En bok att locka med och som lever upp till den löftesrika omslagsbilden:

Den brittiska bilderboksmakaren har gjort en attraktiv högläsningsbok lika omedelbart fängslande som en komprimerad folksaga. Som för fem minuter kan avleda barnet (och föräldrarna för all del) från apparnas förtrollande värld och bilda en språklig och konstnärlig gemenskap. En liten bubbla vid sängkanten. Det är där, i fullkomlig trygghet, som det svåra kan få bearbetas och brottas ner.

Svart hund är en fantasifull allegori om att möta sin rädsla. Redan när jag formulerar det så hör jag ekot från självhjälpslitteraturen. Men det här är konst, som på grund av kvaliteten också kan funka terapeutiskt. När i tur och ordning pappan, mamman och syskonen i denna saga får syn på en obekant svart hund utanför huset reagerar de instinktivt med fasa. Och djuret växer till orimliga proportioner. Till slut är det en gulögd jättebest som fullkomligt förmörkar himlen utanför huset. Poängen är att det är husets minsting som fejsar fasan. "Lillan" kliver trots varningar ut i snön, konstaterar beskäftigt att "jösses du är verkligen stor" och finner ut en finurlig metod att förminska den. Hon tämjer odjuret på samma sätt som man som barn alltid drömmer om att tämja draken. På samma sätt som folksagans pysslingar reder ut de trassligaste situationer.

Levi Pinfolds bilder anknyter till Shaun Tans surrealistiska estetik, med sepiaförgade miniatyrer som kontraster till de stora färgplanscherna. Överallt i det höga smala huset finns figurer med förskräckta runda prickögon. Katten, tofflorna, prydnadssakerna. Hjältinnan Lillan kliver omkring i en pyramidformad vinterkappa innan hon slutligen förenas med familjen där de andas ut i det av möbler helt barrikaderade hemmet. Tillsammans med hunden. På insidan och i skenet från den öppna spisen.

Det fanns ju inget att vara rädd för, säger Lillan. Och där finns det nog inget litet barn som inte vänder sig till högläsaren och säger: En gång till.