Jag har länge uppfattat Doris Lessing som en ohipp författare på litteraturens gyllene medelväg. Hon är så fruktansvärt ute, har knappast stått särskilt högt på prioriteringslistan hos den litterära eliten de senaste tjugo åren.
Att hon fortfarande är bred och läst av vanliga bokköpare förändrar inte saken – hon har passerat sin storhetstid också hos den lustläsande allmänheten. Att Lessing dessutom gett sig in på fullitteraturens arena de senaste åren – hon har publicerat science fiction och till råga på allt en bok om det otrendiga pensionärshobbyhusdjuret katter – gör säkert sitt till. Lessing är något så märkligt som marginell och bred på samma gång – för fin för fulkanon, för ful för finkanon.

Jag har bara läst en eller möjligen ett par böcker av Lessing, det var säkert över tjugo år sen så jag minns inte exakt, men en av titlarna har etsat sig fast och det är Gräset sjunger. På den tiden köpte jag böcker – alltid pocket – utifrån omslag och titel. Jag hade ingen tillgång till den litterära djungeltelegrafen, läste inte kultursidor, föll i stället för vackra ord och omslagfärger och lät slumpen styra.
Det är nog inte bara jag som har hittat min väg in i litteraturen på det sättet, och Doris Lessing var en perfekt inkörsport, inte för svårläst men med storartat och livsavgörande allvar i underströmmarna.
Nu ska hon hursomhelst få leda många fler in i litteraturen, eftersom Akademiens val inte bara leder till nyväckt intresse hos de ovana läsarna, utan också till annorlunda läsning för oss som läser i invanda mönster, till en sorts litteratur som jag har försummat helt enkelt för att den lider sviterna av författarskapets tidigare framgångar.

Är det något jag har varit kompakt osugen på, så är det före detta storsäljarförfattare, de känns om möjligt ännu mer ointressanta än de nuvarande kioskvältarna.
Jag har förstås haft fel, och därför har till också missat Lessings mer spejsade böcker. Hur många fler breda författarskap med oanade kvaliteter ligger och lurar i bakvattnet av ett svalnat medieintresse?