Den första kod man måste knäcka på National Gallerys Leonardo da Vinci-utställning är hur man ska ta sig in, om man inte vill köa i ett par timmar. Väl inne handlar det om hur man ska se något för alla människor.
Det här blir allt vanligare när gamla mästare ska visas. Handlar det om historiens troligen mest kända konstnär blir det extremt, ett event i vadderad bankvalvsmiljö mer än en utställning i något som åtminstone avlägset liknar de rum som denna konst skapades för.
För att förstå hur Leonardo blivit da Vinci med hela världen fordras ingen större konsthistorisk bildning. Perfektionen är total, allt som konstnärer dittills hade uppnått behärskar han till fullo och får det samtidigt att se så enkelt ut. Skisserna avslöjar förarbetet - minutiösa små studier av huvud eller veckens fall i en ängels klädnad.
Den som är begiven på mer kodknäckande kan sedan ägna timmar åt geometri och talmystik.
Leonardo hade så mycket att göra att ganska lite blev gjort. National Gallery har skrapat ihop åtta av 25 bevarade målningar, från hans tid hos Ludovico Sforza i Milano. "Dam med hermelin"och båda versionerna av "Madonnan i grottan" är slagnumren.
Det är imponerande och... imponerande. Inte som Michelangelo som när han grep penseln kunde tappa såväl proportioner som koncepter. Leonardo vet alltid hur han ska få sina gestalter att liksom sväva i sina perfekta och lätt disiga universa. Men snart vill man ut i den riktiga världen igen.
Huruvida man kan kalla också den notoriska dimman i Gerhard Richters måleri för sfumato är tveksamt. Då är den snarare en metaforisk rök efter eldstormen som 1945 förstörde Nordeuropas Florens, det vill säga det Dresden där Richter föddes 1932.
1973 gav sig vår tids mest uppburna ännu levande målare på att måla en kopia av Tizians "Bebådelsen". För eget bruk, eftersom han tyckte så mycket om den. Han kom fram till att det inte gick.
Inte för att han inte kunde - det finns inget som Gerhard Richter inte "kan" måla. Det är en fråga om ärlighet - måleri är allvar. Det går inte att bara bortse från det som hänt inom måleriet sedan Tizian, så projektet blir till en serie bebådelser i varierande grad av abstrakt upplösning.
"Demo", 1997. Av Gerhard Richter (Bilden är beskuren). Foto: Gerhard Richter
Richters konst handlar om bilder. Med kylig distans har han gått igenom olika perioder (bland annat en rätt gräslig abstrakt fas som liknade något som hängde på Kafé Pastell i Umeå 1987).
Målning efter målning i vad som känns som ändlösa serier, likt ettor och nollor i datorerna hos Interpol och Deutsche Bank. Så blir Richters samlade verk en encyklopedi över de bildkoder som genomströmmar vår tillvaro här, sent i civilisationen.
Någon liknande melankoli hittar man inte hos Leonardo, så ska man bara se en utställning om målerisk perfektion i London i vinter är Gerhard Richter mer angelägen. Dessutom slipper man då köerna. Det tror jag inte är fallet om bara 50 år.
