De spelar Beck i början av Dramatens version av Scener ur ett äktenskap. De har en scenbild som kunde vara hämtad ur en utställningsyta på inredningsbutiken Room. De leker, på det här stadiet av repetitionerna, fortfarande med idén att göra om inledningsscenens veckotidningsintervju till en tv-show om ”livspusslet”.
Det kommer inte riktigt att kunna genomföras, det syns, men man förstår vad det är för problem de vill lösa.
Efter den öppna repetitionen, när det blir dags för publiken att ställa frågor, har regissören Stefan Larsson svårt att svara på en viss sorts frågor.
Nja, det är väl inte helt klart i vilken tid uppsättningen spelar.
Ja, han har strukit flera av de värsta anakronismerna ur texten.
Ändå är det svårt att befria sig från känslan att det är något nästan komiskt gammaldags med dessa båda thirtysomethings som pratar om Bachs Matteuspassion och sina hemmafruar till mammor. Det är svårt att identifiera sig med Marianne som presenterar sig som ”hustru och tvåbarnsmor”. Det är svårt att lyssna på Bergmans dialog – ”vi kommer från en nästan otillständigt borgerlig miljö” – utan att tycka sig höra spökröster från längesedan tillbommade salonger prata genom Jonas Karlssons och Livia Millhagens munnar. Det är svårt att inte tycka att Bergman är daterad.

Och ändå. Och ändå. Jag har svårt att identifiera mig med den högborgerligt stroppiga värld som Bergman skildrar. Jag ogillar människorna, deras elitism, deras ironier, deras brist på värme. Jag vill gärna se det som att det är deras eget sätt att vara som straffar sig när deras äktenskap havererar, att det är deras monstruösa egoism – var är barnen egentligen? – som förtär sig själv, deras nedärvda anspråk på livet som sätt avvisas.
Men det är någonting när Marianne får frågan om vad ”kärlek är för henne” som ändå får mig att förstå hur människor i hela Sverige kunde drabbas när serien sändes i tv 1973. ”Jag önskar att vi kunde ta det lite enklare och mjukare med varandra”, säger hon lågt. ”Lite mer romantiskt?”, säger intervjuaren. ”Nej, så menar jag inte alls”, säger hon snabbt.
Hur kan kärleken bli ett krav som de flesta av oss vid något tillfälle har velat slippa undan?
Och om det nu är så: hur kan det vara att ingen av oss, innerst inne, är beredd att leva utan den?

Jag är skilsmässobarn själv. Jag hörde till den generation vars föräldrar såg Scener ur ett äktenskap och sedan skildes. De var typiska för en typisk generation – föddes under ett demografiskt rekordår, träffades unga, fick sina första barn under ett annat demografiskt rekordår. Lät mig och min brorsa växa upp under de där åren när hela Sverige gick i instamaticfärger och man fick djurbilder i päronsplitten.
Och så, pang, rasade alltihop.
Utan varnande förskalv, utan de där åren av gräl och gnabb som kan få de inblandade att se den slutliga katastrofen som en lättnad. Jag har alltid haft en tendens att se det som om vi drabbades av en kraft utifrån, som en flygolycka eller ett jordskred.
Vilken var den kraften? Mina föräldrars generation, de som såg Erland och Liv på tv, trodde att det var ”äktenskapet”, med dess märkliga klang av kyrkbröllop och hushållsmaskiner. De försökte bryta sig ut, de försökte göra om, de etablerade samboskap och nyfamiljer.
Själv föreställde jag mig länge att det var ”romantiken” som var fienden. Det var ingen slump, tyckte jag, att världslitteraturens första Bergmanscen involverade världslitteraturens första kärlekspar. Scenen i Iliaden där Paris och sköna Helena hackar förgrämt på varandra (komplett med halvsunkigt försoningssex på slutet) var ett bevis på att redan Homeros var psykologiskt skarpsynt nog att se hur den allt uppslukande kärleken oundvikligen leder till sin motsats.
Jag tyckte att det var rätt åt dem; jag tänkte hellre på Menelaos; eller rättare sagt tänkte jag på de där barnen som Menelaos och Helena hade och som ingen minns namnet på. Lösningen borde vara att ta det lite enklare. Lösningen borde vara att ta det lite mjukare.
Så resonerade jag, ungefär som Dave och Katie, paret i HBO:s Scener ur ett äktenskap-uppdatering Tell me you love me. De är hyggliga människor, chosefria, tafatta, älskar sina barn över allt annat. Coachar ungarna i baseboll, kör Volvo, skojar med varandra vid köksbordet och oroar sig lagom mycket över tidningsnotiser om för mycket östrogen i maten. Och de får inte ihop det. De biter ihop och de kämpar och de får inte ihop det. De stora anspråken hjälper inte, men de små hjälper inte heller.
Jag hade lovat mig att jag aldrig skulle skiljas om jag hade barn, och jag upptäckte att det löftet inte gick att hålla. Jag ville leva enklare och mjukare, men jag klarade inte av det, lika lite som Marianne, lika lite som Dave och Katie. Den där destruktiva naturkraften som jag trodde kom utifrån, den kom inifrån i stället.

Repetitionen pågår. Premiären är långt borta. Beck, inte Bach, kommer ur högtalarna men vi har fortfarande lika svårt att svara på intervjuarens frågor. Vad är kärlek? Hur skaffar man sig den? Och om det nu är så omänskligt svårt, varför är vi inte villiga att leva utan den? ”Är det mer romantik du menar?” ”Nej, det tror jag inte.” ”Vad är det du menar?” ”Jag vet inte.”
Repetition pågår.

Fotnot: Bergmanfestivalen avslutas i dag.