Jag tänker på uthållighet innan jag träffar Manne af Klintberg. Det var 30 år sedan han som Clownen Manne cyklade på en enhjuling på mitt dagis och gav mig en ballong som jag sparade i veckor innan luften pyste ut. Min första idolupplevelse.
Och det är inte som om han tänkte sluta nu. Han gör sitt 33:e år i Parkteatern nästa sommar. Han började som clown i en tid när man vände på alla hierarkier och barnen hamnade högst upp.
Innan hade de varit längst ner. Där är de nu igen, menar han, i alla fall i samhällsplaneringen. Han berättar om hur man planerar bostadshus på hans gamla skolgård vid Engelbrektsskolan. Av skolgården blir det bara en skugga kvar. Det är fel, vuxna ska se till att barnen får tid och plats att leka. Han är arg, och invänder, och har inte bytt så många åsikter sedan han gick i Mahjongkläder och skallade daghem åt alla.
Som Clownen Manne står han på en scen, ser barnen och de vuxna, och låtsasleker, gör saker tvärtom, upp och ner.
– Den ursprungliga clownen är en antihjälte, vi behöver ta ner överjaget för att skratta åt oss själva.
Han är del i en lång clowntradition, han är ingen skådespelare, han har mer gemensamt med bildkonstnärer eller berättare, menar han.
– Jag spelar inte när jag är Clownen Manne, jag kan inte göra någon annan roll, jag kan göra variationer men inte mer, säger han.
Det kan vara en av förklaringarna till uthålligheten. Han är Clownen Manne, han behöver bara skala av några vuxenerfarenheter, han får helt enkelt dras med sin antihjälte.
I tv gjorde den succé på tisdagar halv fem. Bananen, cykeln, teckenspråket. Han var en del i en makalös svensk barn-tv-tid. Tvåspråkigheten var en av idéerna, att få bort fördomarna mot teckenspråk. Det har han sagt att han lyckades med. Men 1986 försvann han ur rutan när teckentolkade program hänvisades till undervisningsprogram på Utbildningsradion. Och han kommer inte tillbaka. Han trivs med enkelheten och sin 36 kvadratmeter stora scen på Parkteatern, öga mot öga med publiken.
Är det svårare att nå fram till barn i dag, jämfört med för 35 år sedan?
– Nej, det är lite fernissa som ska bort bara, det behövs bara att jag kommer in och ler mot publiken, väntar på en typ av icketystnad där jag känner att vi är här och nu.
Så ramlar fernissan av.
En blick, tystnad, som clown är han en del i en ickelitterär tradition:
– Texten är det som kommer sist för mig, den är jag fri att improvisera kring, men situationerna och bilderna är fasta.
Var hittar du de där situationerna?
– Överallt, jag är störd, jag får inte tala när vi ser på film eftersom jag inte kan låta bli att se något som pågår vid sidan av det som faktiskt sker.
Vad kan du inte låta bli?
– Att se det komiska i precis allt.
Han är döpt till Hans, men hans halländska mormor sa en gång när han var liten att ”Hansemanne är visst en liten spillevink”. Han svarade med att säga ”manne” så att systrarna hörde. Namnet var givet.
En mannespillevink var född att göra saker tvärtom och hans publik blev satt att vända honom rätt igen.
