Bruno K. Öijer, Sveriges ende storsäljande poet, kommer med ny diktsamling, Svart Som Silver, och ger sig ännu en gång ut på turné.
Det poetiska uppdrag han har givit sig själv är oförändrat, att uppfånga mayday-mayday-signaler ingen annan hör, att vaka vid planetens dödsbädd. Samtidigt har hans allvar, ett konsekvent och ibland provocerande allvar, fått sällskap av mer lugn och försoning, för både poeten och personen Bruno K. Öijer. Det kanske är dags att låta Det Inre Barnet leka i fred, utom synhåll för det vuxna poetjaget.
I dikten ”Hålla Honom Kvar” ringer han upp sin barndom och ber mamman att få tala med sig själv.
– Ibland får man något gratis när man arbetar hårt, det där var en fantastisk dröm, detaljerad och tydlig, in i korkmattans mönster.
Han har kollat runt, men vet ingen annan som drömt just så och ser det som en stor ynnest, att det i drömmen var möjligt att ringa till det förflutna, att någon faktiskt svarade.
Sex–sjuåringen som kom till telefonen var dock inte särskilt talför. Artig, men ointresserad och otålig, han har ju fått avbryta något han lekte. Den vuxne som vill prata känner sorg och saknad, samtidigt hör alltså drömmen/dikten ihop med det nya lugnet.
– Ja, jag har ju alltid talat mycket om att hålla sitt inre barn levande, men man får inte heller hålla det inre barnet i HÄKTE, inom sig, säger han och skrattar.
2001, i samband med utgivningen av Dimman Av Allt, sista delen i ”Trilogin”, sade han att det nog var färdigskrivet nu, det skulle inte bli flera dikter, allt var sagt.
– Det var inget dramatiskt med det, jag tänkte att nu finns inga nya synvinklar, nu kan jag inte ta det här vidare, det finns inga fler möjligheter att vrida på arketyperna, som huset, träden. Men det gick, säger han och låter upprymd, i dikten ”Omgiven” är till och med trädet inne i huset!
Ytterligare arketyper har genom åren och dikterna varit tåg, tåg och räls, i Svart Som Silver är det, bland annat, ett leksakståg.
– Märklin-tåget hade varit omöjligt i Dimman Av Allt, helt enkelt eftersom där inte fick finnas några namn. Det är inte samma symbolhöjd i Svart Som Silver som i ”Trilogin”, framför allt inte samma som i Det Förlorade Ordet (mittenboken, mellan Medan Giftet Verkar och Dimman Av Allt).
Han skriver aldrig för det han kallar de duktiga läsarna. Det är fritt fram att se den orfiska traditionen, nedstigningar i underjorden, att leta King Arthur-legender och keltiska myter i Bruno K. Öijers poesi, men han har flera gånger betonat att han skriver enkelt, ”också en sjuåring kan förstå mina dikter”.
Medan han bestämde sig för att det fanns mer att säga, var ”Trilogin” först ”en kvarnsten om halsen”. Eftersom den höjdes till skyarna och han själv inte trodde att han någonsin skulle kunna skriva något bättre, blev han rädd att förstöra ”Trilogin” i efterhand.
Han har arbetat snabbt den här gången, från april 2007 till nyårsafton och behövde inte, som han brukar, lägga undan det skrivna och låta det ligga ett år, utan att titta på det. Det mesta i Svart Som Silver har han, som vanligt, skrivit i sitt hus i skogen, ostörd och där han inte stör andra. Han skriver först för hand, ”förstås”, sedan på en gammal skrivmaskin, en Halda, vad annars.
– Och det SKA hamras, det ska dåna i golven, det ska vara som åsknedslag.
Han tittar på boken. Omslaget är ”ett tuschstreck som min hustru (konstnären Maya Eizin Öijer) drog på ett vitt papper, jag vill inte ha något sådant där photoshoppat och överbelastat, glättat, som bara är falsk yta”, och han är nöjd:
– Jag tycker så mycket om den här boken, den blev som en gåva till mig själv också, ett basic statement, om livet och samhället.
Ja, vad som inte har förändrats sedan 1973 och Sång För Anarkismen är att Bruno K. Öijer tar det han gör på allvar. Det borde vara självklart, men om det är en poet som håller sig med ett icke-förhandlingsbart allvar och inte, exempelvis, en friidrottare på elitnivå, kan allvar och konsekvens uppfattas som något provokativt.
Och det finns, apropå konstens förmåga att provocera, få saker som kan väcka sådant harmset, närmast rasande ifrågasättande som att poeter och andra konstnärer tas på allvar i form av författarlön och stipendier.
– Det där raseriet skulle kunna bero på att alla inser att de inte kan ta 2,50 i höjd, men däremot verkar många tro att vem som helst kan skriva (dikter), bara de kan lösa korsord eller har skrivit uppsatser i skolan. Du kan inte kalla dig skomakare bara för att du går i ett par skor. Själv är jag imponerad över att unga författare i vardande ens orkar lyfta pennan, med tanke på att de flesta författare är del av ett proletariat, vilket inte är klokt, i en välfärdsstat.
Pengar oräknat, Bruno K. Öijer vet väl sitt eget värde, inte minst hos en ung läsekrets, numera också manifesterat på bloggar och webbsidor.
Och han är definitivt den ende poet som kan åstadkomma rejält medietryck, intervjuschemat är späckat. När vi träffas är han akut misslynt över att ingen i intervjuparaden kunnat identifiera raden ”if they move, kill’em”, att vi måste googla eller fråga för att få veta att dikten ”Så Få” avslutas med en replik från Sam Peckinpahs Det vilda gänget, en av Bruno K. Öijers inspirationskällor, ”en film med stark moral”.
Han talar och skriver om den mediala förgiftningen, men är övertygad om att ”det finns många bra människor i medierna, som själva är trötta på infantiliseringen”.
Och det är ingen tvekan om att han tar också intervjuerna på allvar, ”jag är mån om att ge bra intervjuer”, men han är förbryllad över betoningen av hans person: ”Varför vill en del inte tala om BOKEN? Vågar de inte ge uttryck för det de känner inför det de läst?”
En läsning som i och för sig inte gör det lättare för just journalister, när det kommer till den sista dikten i Svart Som Silver, om omvärldens behov av att ringa in, definiera Bruno K. Öijer:
man byggde/
en tron åt mej/
ville att jag skulle sitta där/
ta emot gåvor och lyssna till hyllningar/
men först skulle bevisas/
att jag var jag och ingen annan/
eftersom jag var svår att hitta/
drog sökandet ut på tiden.
Dikten ”Aldrig” innehåller också en poetisk gliring tillägnad den medialt genomtjatade stipendiehistorien:
och en gång var han så fattig att han/
hade råd att kasta ut alla sina pengar/
jag är övertygad om/
att hade han kastat ett ben rakt ut i gräset/
hade han fått själva tillvaron att rusa efter.
Dikten fortsätter som en vacker, allvarlig och mycket rolig näsknäpp mot omvärlden, inte minst mot dem som inte lyckas hitta nya infall på sina arketyper, mediearketyperna av Bruno K. Öijer som anarkist, dödsängel, svart rebell, outsider.
– Outsider tycker jag bara är acceptabelt som benämning på travhästar. Och om man ändå ska envisas med det ordet, är vi inte alla outsiders, i vår längtan efter kärlek och mening i en söndertrasad värld? Man umgås via tekniken, för att man inte hinner träffas och prata. Jag hör människor i min egen generation säga att de inte längre är hemma någonstans, det är tufft att höra att människor känner att de, långt före döden, har förlorat sina liv.
Han är säker på att känslan av förlust inte är en åldersfråga, utan en förändring av samhället, en ny tid och rytm som påverkar hur vi umgås, hur vi rör oss på gatan.
När Medan Giftet Verkar kom ut 1990 och Bruno K. Öijer ännu inte visste att den skulle bli första delen i en trilogi, var det, precis som nu, ekonomiskt dystra tider och vi hade alla lärt oss ordet ”krispaket”. När jag intervjuade honom den gången talade han, bland annat, om konsumism och hur vi förgiftar vatten och föröder den enda planet vi har.
18 år senare kan man hävda att hans oro och vaksamhet gällande planeten delas av flera, å andra sidan har konsumismen och populismen firat triumfer som inte ens Bruno K. Öijer kunnat föreställa sig.
– Det är obegripligt och sorgligt, vi har så kort tid på planeten. Lycklig behöver man inte vara, men man kan åtminstone önska alla ett större lugn.
FOTNOT: Bruno K Öijers turné med sammanlagt 17 föreställningar inleds i Karlstad 20 oktober och avslutas i Lund 7 december. Svart Som Silver utkommer nästa vecka.
