För Leif GW Persson är det otänkbart att Christer Pettersson skulle ha mördat Palme. ”En ensam galning som av en ren slump springer på en helt obevakad statsminister, mitt i natten, och dessutom råkar ha en revolver stor som en spädgris i fickan … Hur pass vanligt är sådant?”
Det är visserligen inte Persson själv som säger detta, utan hans polishjälte Lars Martin
Johansson – numera chef för rikskriminalen – men Johansson och Persson har, om inte ett själsliv, så ett tankesystem ihop.
Att just irrationaliteten vad gäller motiv, tillfälle och flykt kan vara förklaringen till att mordgåtan inte har lösts, tycks inte ha slagit dem. Av för gärningsmannen lyckliga omständigheter kan just det ovanliga i mordet ha lett utredarna på villovägar, alldeles bortsett från det miserabla polisarbetet i övrigt.
Nå, låt oss inte tvista om det. Hade Persson trott på Pettersson som mördare skulle han inte ha berikat den svenska kriminallitteraturen med en trilogi som förtjänar en plats på klassikerhyllan närmast Sjöwall och Wahlöö. Med Faller fritt som i en dröm har han nu lagt sammanlagt halvtannat tusen sidor fiktiv privatspaning till världens största mordutredning. Även om somt är fakta och somt är rena påhitt tillhör Perssons förslag till lösning de mera plausibla bland alla fantasifostren hos polis och allmänhet. Och det är definitivt det mest underhållande.
Persson tillför dessutom en oftast förbisedd aspekt på varför mordet blivit olöst, nämligen en konsekvensanalys. Vilka nationella och internationella följder skulle identiteten på en eventuellt avslöjad gärningsman kunna tänkas få? I det perspektivet ter sig Christer Pettersson som rena idealmördaren – en fällande dom skulle inte
ha rört upp så mycket som en krusning till eftersvall. Och han duger gott även som död, friad och provisorisk case closed.
Det hinner alltså gå omkring 1 500 sidor innan Persson sätter punkt för sin utredning. Att den första delen av trilogin förblir den bästa beror på att dess skickligt iscensatta vandring kring en het gröt i det längsta döljer själva gröten – det vill säga att intrigen leder fram till Palmemordet. I de båda andra delarna dras vi med nödvändighet in i de redan kända turerna i det illa skötta polisarbetet, vilket emellanåt kan bli en smula tjatigt.
Men Lars Magnus Johansson och hans kolleger Anna Holt, Jan Lewin och Lisa Mattei – som bildar en informell Palmegrupp med skenuppdraget att förbereda det jättelika materialet för datorisering – har var för sig personliga egenheter och idiosynkrasier nog att hålla liv i sidointrigerna. Därtill kommer en trixter i form av den
vedervärdige kommissarien Evert Bäckström – vi har mött honom förr – vilken bär på
poliskårens fetaste samling fördomar, något som Persson med viss njutning tar vara på. Och i den andre ändan opererar förstås ”den särskilt sakkunnige” med sina extravaganser.
Om Persson – som det sägs – har försummat sitt tjänst som polisprofessor för att skriva roman, förlåter honom
läsarna gärn
