En romantitel jag gillar är australiensaren John Birminghams
He died with a felafel in his hand.
Ett alternativ till
Den döende detektiven hade kunnat vara en variant på Birminghams falafel: Han dog med en zigeu-nerwurst i näven.
Den hade dock inte varit alldeles korrekt. Det pensionerade polisesset Lars Martin Johansson överlever den blodpropp i hjärnan han får när han bunkrar upp hos Günters på Karlbergsvägen, ”Sveriges bästa korvkiosk”.
Men ingen senapstub räcker i evighet. Klockan har klämtat för Johansson, som ändå envist gör motstånd mot omgivningens försök att bädda in honom i salladsblad. Tjurigt håller han fast vid sina gamla vanor; brännvin och gräddsås och allt annat som riktiga poliser gillar. För som han säger: ”Vad är det för liv som går ut på att räkna dagarna till slutet.”
Henning Mankell lät Wallander drabbas av diabetes och smygande alzheimers.
Leif GW Persson gör i sin nya roman den före detta chefen för rikskriminalen till en grinig konvalescent som gräver sin grav med gaffeln. Det är tuffa tider för gamla deckarhjältar.
Johansson är dock inte i sämre skick än att han på frilansbasis tar sig an ett nyss preskriberat mordfall som på sin tid sjabblades bort av ärkenötet Evert Bäckström, alla korkade polisers prototyp.
I juni 1985 våldtogs och mördades den nioåriga Yasmine Ermegan. Mördaren blev aldrig gripen. Lars Martin Johansson får nu ett tips, och med sin parhäst från 70-talets spanbilar, Jarnebring, som Watson löser han fallet.
En av de saker som genom decennierna gjort Leif GW Persson till en så mycket bättre kriminalförfattare än de flesta i branschen är hans kunskaper om hur polisarbete faktiskt går till. Realism är all intressant litteraturs kännemärke.
I
Den döende detektiven fuskar Persson en smula på den punkten. Lars Martin Johansson, som själv jämför sig med Sherlock Holmes briljante men handlingsoförmögne bror Mycroft Holmes, får här hjälp av osannolikt turliga tillfälligheter. Spaningsförloppet framstår inte som allt-igenom trovärdigt. Det spelar dock mindre roll.
Kärnfrågan i romanen är inte: Vem gjorde det? Kärnfrågan är i stället: Vad ska vi göra med den som gjorde det?
Brottet är preskriberat. Men brottet är också så vedervärdigt att det strider mot varje rest av rättskänsla att låta det förbli ostraffat. Så vad ska en hederlig polis göra? Demaskera mördaren och sedan blunda medan han lynchas? Skydda honom?
Det är ett intressant moraliskt dilemma, men Leif GW Persson gör inte så mycket av det som han hade kunnat. I stället blir den nya romanen i första rummet ett långt melankoliskt farväl till en god gammal vän och ett gott gammalt liv.
I grund och botten är
Den döende detektiven en 500-sidig monolog. Alla pratar som Lars Martin Johansson, med samma verbala tics (”ska du veta”, ”nämligen”, ”jag hör vad du säger”) och Lars Johansson pratar som Leif GW Persson.
Det är det som gör
Den döende detektiven till en kriminalroman jag vågar rekommendera också till vänner som inte kan slösa hursomhelst med återstoden av senapstuben.
Per Svensson
kulturen@expressen.se
Per Svensson är senior columnist på
Sydsvenskans kulturredaktion och tidigare kulturchef på
Expressen.
