Leif GW Persson Foto: Laurent Denimal
Leif GW Persson Foto: Laurent Denimal

Leif GW Persson: Den döende detektiven

Publicerad
Uppdaterad
Dåliga vanor och osannolik tur präglar Leif GW Perssons senaste roman.
Per Svensson rekommenderar en deckare där alla pratar som Leif GW.
En romantitel jag gillar är australiensaren John Birminghams He died with a felafel in his hand.
Ett alternativ till Den döende detektiven hade kunnat vara en variant på Birminghams falafel: Han dog med en zigeu-nerwurst i näven.
Den hade dock inte varit alldeles korrekt. Det pensionerade polisesset Lars Martin Johansson överlever den blodpropp i hjärnan han får när han bunkrar upp hos Günters på Karlbergsvägen, ”Sveriges bästa korvkiosk”.
Men ingen senapstub räcker i evighet. Klockan har klämtat för Johansson, som ändå envist gör motstånd mot omgivningens försök att bädda in honom i salladsblad. Tjurigt håller han fast vid sina gamla vanor; brännvin och gräddsås och allt annat som riktiga poliser gillar. För som han säger: ”Vad är det för liv som går ut på att räkna dagarna till slutet.”
Henning Mankell lät Wallander drabbas av diabetes och smygande alzheimers.
Leif GW Persson gör i sin nya roman den före detta chefen för rikskriminalen till en grinig konvalescent som gräver sin grav med gaffeln. Det är tuffa tider för gamla deckarhjältar.
Johansson är dock inte i sämre skick än att han på frilansbasis tar sig an ett nyss preskriberat mordfall som på sin tid sjabblades bort av ärkenötet Evert Bäckström, alla korkade polisers prototyp.
I juni 1985 våldtogs och mördades den nioåriga Yasmine Ermegan. Mördaren blev aldrig gripen. Lars Martin Johansson får nu ett tips, och med sin parhäst från 70-talets spanbilar, Jarnebring, som Watson löser han fallet.

En av de saker som genom decennierna gjort Leif GW Persson till en så mycket bättre kriminalförfattare än de flesta i branschen är hans kunskaper om hur polisarbete faktiskt går till. Realism är all intressant litteraturs kännemärke.
I Den döende detektiven fuskar Persson en smula på den punkten. Lars Martin  Johansson, som själv jämför sig med Sherlock Holmes briljante men handlingsoförmögne bror Mycroft Holmes, får här hjälp av osannolikt turliga tillfälligheter. Spaningsförloppet framstår inte som allt-igenom trovärdigt. Det spelar dock mindre roll.
Kärnfrågan i romanen är inte: Vem gjorde det? Kärnfrågan är i stället: Vad ska vi göra med den som gjorde det?
Brottet är preskriberat. Men brottet är också så vedervärdigt att det strider mot varje rest av rättskänsla att låta det förbli ostraffat. Så vad ska en hederlig polis göra? Demaskera mördaren och sedan blunda medan han lynchas? Skydda honom?

Det är ett intressant moraliskt dilemma, men Leif GW Persson gör inte så mycket av det som han hade kunnat. I stället blir den nya romanen i första rummet ett långt melankoliskt farväl till en god gammal vän och ett gott gammalt liv.
I grund och botten är Den döende detektiven en 500-sidig monolog. Alla pratar som Lars Martin Johansson, med samma verbala tics (”ska du veta”, ”nämligen”, ”jag hör vad du säger”) och Lars Johansson pratar som Leif GW Persson.
Det är det som gör Den döende detektiven till en kriminalroman jag vågar rekommendera också till vänner som inte kan slösa hursomhelst med återstoden av senapstuben.

Per Svensson
kulturen@expressen.se

Per Svensson är senior columnist på Sydsvenskans kulturredaktion och tidigare kulturchef på Expressen.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag