"Det känns inte bra." Så uttrycker sig Pirjo Lindström i Ekots avslöjande i onsdags om den systematiska rasismen mot romer på svenska bensinmackar. Lindström var en av testpersonerna med romsk bakgrund som deltog i granskningen.

I en krönika i Nya Vågen i tisdags berättade Sveriges radios reporter Ricardo Stankov om ett vardagligt samtal han haft med en kvinna nyligen. Efter ett tag frågade hon varifrån han kom. Jag är rom, svarade Stankov. Med förvåning sa kvinnan: Jaha. Men det är okej. Vi är alla människor. Stankov kommenterar: "Vad är det för svar? Kände mig direkt nedtrampad och så var den morgonen förstörd."

Jag har ibland fått intrycket att människor som aldrig upplevt rasism tror att det är stimulerande att behöva påtala och synliggöra rasistiska åsikter och handlingar. Det är tvärtom en av de jobbigaste saker som finns. Den klyfta som öppnar sig när man tar mod till sig och påtalar att något är antisemitiskt eller rasistiskt är inte någon positiv upplevelse.

I Sverige antas rasism ofta vara en företeelse utan konsekvenser. Strömningarna finns där, flyter runtomkring oss och blir någonting att förhålla sig till, lättare att utestänga för vissa än för andra. Men att de drabbar en människa, hur ser det ut? Hur ser de där sekunderna ut när man både tror och inte tror sina öron? Den där evigheten när allting är som vanligt och ändå inte.

I DN igår skrev Jason Diakité ordet smärtsam i samband med nidbilder av svarta. Han menar att det saknas en emotionell förankring i vår kultur för den psykologiska och känslomässiga skada som rasism mot svarta åsamkar. Han hade känsligheten nog att inte påpeka att rasism även gör något med den som utövar den.

En av de svåraste, och mest grundläggande, journalistiska frågorna som finns är: Hur kändes det? Jag försöker hitta en metod att intervjua människor med erfarenheter av trakasserier, våld, stigmatisering, folkmord utan att ställa just den frågan.

En fråga som jag själv har ställt mig under många år: Hur såg tystnaden i judiska hem ut efter kriget? Varför var människorna så tysta?

Romerna var också tysta.

1900-talets Sverige är historien om människor vars liv hamnade utanför den stora berättelsen. Det är en tystnad som sakta fylls i nu.