Den numera världsomspännande konfrontationen mellan modernitet och demokrati å ena sidan, och fundamentalistisk religion med nationalistiska förtecken å den andra, kan komma att förloras av den majoritet som väljer att sitta i soffan och titta på
Big brother eller ägna sig åt trivialiteter vid datorskärmen.
Kan värden vi tagit för givna gå förlorade för att vi helt enkelt är liknöjda och lata? Ta Israels utveckling som exempel. Och kanske som en varning.
En medelålders skådespelerska på scenen säger att i år gick hon inte på minnesdemonstrationen för den mördade premiärministern Yitzhak Rabin. Nostalgiskt påminner hon sig de första årens demonstrationer på det centrala torg i Tel Aviv som numera bär Rabins namn, sedan han sköts till döds där av en högerextremistisk landsman den 4 november 1995: sångerna, känslan av gemenskap, hundratusentals meningsfränder med ljus i händerna och tårar i ögonen…
Men nu får det räcka, säger hon, så få människor kommer och hur länge kan man samla sig kring en död ledare? Vi behöver något nytt, vi behöver helt enkelt ett nytt mord! Men vem?
Med infernalisk charm utmanar hon sin publik att ge namnförslag på en lämplig ledare att mörda, ”Barak? Skulle någon demonstrera eller tända ljus för honom?” Publiken skrattar och kastar fram flera namn och till slut slår hon fast att det inte finns någon ledare som skulle kunna samla ”det goda, normala Israel”. Inte ens som död martyr för fredens sak.
Det är roligt men otäckt och värre blir det under kvällens gång på en teater i centrala Tel Aviv där man ger satirshowen
Nifgaeij haradah (Skadade av ångest), producerad av ingen mindre än Israels nationalteater Habimah.
På scenen står två manshöga flaskor fyllda med jättepiller framför en fond av väggar klädda med alla slags pillerkartor. Vilken är den sjukdom som landet lider av? Av de brutalt självkritiska sketcherna står det klart att det är rasism och messiansk militaristisk fundamentalism. Samt av apati och liknöjdhet hos dem som borde protestera mot den utvecklingen.
I en annan sketch försäkrar en bosättarkvinna att man visst tänker lyda landets lagar, men eftersom man – med Namnets hjälp! (de religiösas ord för Herren) – gör så många fler barn än vänstermänniskorna i Tel Aviv, så kommer man ändå att vinna, lovad vare Namnet.
Men i själva verket kanske man redan har vunnit, även utan demografins hjälp, för enligt satirshowen sitter israelen i sin tv-fåtölj och tittar på underhållningsprogram. Han har fått nog av såväl bosättare som Hamas.
Samma varning formuleras av en av de många skarpa kommentatorerna i den liberala dagstidningen
Haaretz:
”Israel har utvecklat en autonom, religiös apparat som tävlar med och står i motsättning till principerna i självständighetsförklaringen. Om inte de demokratiska, icke-messianska krafterna i Israel förenar sig, kommer de att finna att det existentiella hotet mot Israel är av religiös-messiansk art, såväl inifrån som utifrån.”
Men den majoritet som lever i moderniteten saknar kraft. Under rubriken; ”Palestina? Var är det?” skriver en annan av
Haaretz skribenter;
”Låt oss utgå från ett optimistiskt scenario, nämligen att en självständig palestinsk stat etableras om två år och ceremonin visas i tv på bästa sändningstid. De flesta israeler kommer att byta till kanalen för
Big brother. Inte för att de är motståndare till en palestinsk stat utan för att de är likgiltiga. Palestina-shmalestina, det intresserar dem helt enkelt inte! För de flesta israeler i dag är konflikten suddiga bilder på tv:n. De möter sällan eller aldrig en palestinier och trots att Ramallah ligger 40 minuter från Tel Aviv känns New York, London och Thailand närmare. De enda israeler som ser palestinier är bosättarna, men då endast genom bilfönstret på de vägar de delar (de som inte har förbjudits palestinierna). Förr var Israels ekonomi beroende av palestinska arbetare, men endast äldre israeler som jobbar på restauranger, bensinmackar och byggen minns dem än, det hör till israelisk folklore att berätta om hur israeler på sådana arbetsplatser samlar in dagens dricks till den före detta arbetskamraten som lider av blockaden över Gaza. Även armén har minimerat soldaternas kontakt med lokalbefolkningen på Västbanken och flygvapnets besättningar ser palestinierna i Gaza som prickar på sina radioskärmar.”
Kanske grundlades bristerna i demokratin redan när den förste premiärministern David Ben-Gurion gav det nationalreligiösa partiet (den del av ortodoxin som stöder staten Israel) makten över inrikesdepartementet, och därmed över allt som rör civilagstiftningen och ett autonomt skolsystem.
Med denna maktbas växte Torahskolorna (kallade ”yeshi-vot”) och när en nationalreligiös judendom 1967 ”återförenades” med de territorier som är de centrala i den bibliska berättelsen gav kopplingen mellan Jorden, Bibeln och Nationen upphov till en livsfarlig messiansk nationalistisk eld, vilken impotenta socialdemokratiska ledare inte vågade släcka.
I dag har den stolta berättelsen om det socialdemokratiska statsbygget ersatts av de nationalreligiösas narrativ och de senare utgör redan hälften av de som går vidare till officersutbildning.
Akiva Eldar är en av Israels mest prominenta publicister, också han verksam i
Haaretz. Han reagerar med ett lite bittert skratt när jag under en lunch på en läcker fiskrestaurang i Tel Aviv säger att det är tur att han och hans kollegor – som de i väst namnkunniga Gideon Levy och Amira Hess – får utrymme och envisas med ”att vara våra landsmäns spegelbild” som han kallar det, och att ”visa vårt verkliga ansikte”.
Han påpekar att endast åtta procent av de 40 procent av israelerna som faktiskt läser en dagstidning, väljer Haaretz och att han och Gideon Levy ibland känner att de är fikonlöv för ockupationen, ”vårt UD kan visa upp oss –
Haaretz kommer ut i en engelsk version – och skryta med vilken demokrati vi är”.
Eldar håller med om att israelerna blir alltmer okunniga och likgiltiga – en undersökning visade att universitetsstudenter inte kunde teckna den gröna linjen, 1967 års gräns, på en karta!
”Det moraliska kortet”, som han kallar det, att ockupationen fördärvar det israeliska samhället inifrån, är utspelat. Folk lever skyddade i sin moderna demokrati – ”Se bara vad vi visar på våra teatrar!”) och de många på den socioekonomiska botten gör ingen koppling mellan sin svåra situation och de gigantiska kostnaderna för ockupationen.
Vi konstaterar att de kända namnen inom journalistik och kultur som genom åren framfört skarp kritik av det egna landets utveckling är till åren komna, Eldar själv är 64 år. Och bland de unga? frågar jag, och samtalet blir personligt, handlar om sonen som var ledande inom B’Tselem – organisationen som upplyser om brott mot mänskliga rättigheter i de ockuperade områdena.
Men sedan två och ett halvt år är Eldars son i Indien. Han mediterar, vill inte komma hem och säger att han har fått nog av situationen i sitt land.
Anita Goldman
kulturen@expressen.se
