Två DN-medarbetare beskriver kokainets skadeverkningar i en ny bok.
Johannes Forssberg har starka invändningar mot slutsatserna.
"Kan inte den här skiten göras utan att man dödar folk?”, frågar sig den idealistiske knarklangaren D’Angelo Barksdale i en gripande scen ur första säsongen av tv-serien The Wire.
Svaret verkar uppenbart, särskilt när det gäller kokain. Var än detta pulver säljs mördas människor. Det gäller i New York, i Neapel och i Göteborg. Men det är i Latinamerika som människor fördrivs, och torteras och skjuts som hundar.
Det är i Mexiko och Colombia som kokainkartellerna växer sig starkare än staten, men snart också i ett antal västafrikanska länder, på vars stränder alltmer av Europas kemiska helgnöje packas upp. Vem är ansvarig för att kokainets farvatten är så färgade av blod?
De västerlänningar som använder drogen, är svaret i boken Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman, i vilken kriminaljournalisten Lasse Wierup skildrar kokainets Sverige medan DN:s korrespondent Erik de La Reguera följer drogen ända in på kokabladet, genom ett trasigt Latinamerika.
Det är inte missbrukarna författarna anklagar, de har ju inget egentligt val och står dessutom för en mycket liten del av den totala konsumtionen. De klandervärda är medelklassmänniskorna för vilka kokainet har blivit ett fredagsmyspreparat.
Den sortens folk som tycker det är livsviktigt att köpa rättvisemärkt honung, men samtidigt firar in ledigheten med att ta sig en näsa ladd, utan att bry sig om var tusenlappen hamnar.
Författarna distanserar sig från den moralistiska föreställningen att knarkande är fel för att det är ett brott mot naturens ordning att uppnå stark njutning genom att tjuvkoppla hjärnans signalsystem.
Men genom att göra kokainanvändarna skyldiga till massmord i Mexiko och krig i Colombia kan författarna ändå hålla kvar dem vid skampålen.
Svenskars ökande kokainanvändande skildras från ett indignerat och sensationslystet avstånd, varifrån all förståelse tyvärr blir omöjlig. De intervjuade kokainanvändarna används instrumentellt, som tomma västerländska stereotyper att kontrastera den latinamerikanska misären mot.
För att förstärka den här billiga dramaturgin ägnas en stor del av boken åt att rabbla svenska kändisars gamla kokainsynder. Det är mycket tröttsamt, särskilt i kombination med Lasse Wierups många sensmoraler à la filmen G.
Den hälft av boken som utspelas i Latinamerika, och som Erik de la Reguera har skrivit, är betydligt bättre. Men när man, till exempel, läst ett intressant reportage om Mexikos unga kokainöverklass blir man ännu mer beklämd av att i nästa kapitel få ta del av spekulationer i att skådespelaren Claes Malmbergs uppdagade knarkande innebar ett bakslag för den svenska kokainkulturen.
Det största problemet med Kokain är dock inte kriminaljournalisten Lasse Wierups polisiära perspektiv på en fråga som egentligen handlar om allt annat – filosofi, psykologi, medicin, samhällsekonomi, med mera. Även den flåsiga kändisfixeringen skulle kunna förlåtas, om det inte var för att bokens på förhand fastslagna slutsats är ett fuskbygge. Det rör sig om en manipulering av det omdiskuterade förhållandet mellan hönan och ägget.
Anledningen till att kokainet fraktas i desperata människors ändtarmar är inte att kokainanvändarna har pervers smak, utan att världens politiker har bestämt sig för att denna substans inte får se ljuset. Det sorgliga faktum att ett kilo kokain i många sammanhang är mer värt än ett människoliv beror på de tusentals miljarder som har lagts på att förinta varan.
Wierup och De La Reguera låtsas inte om detta orsakssamband. Om ens främsta invändning mot kokain är striderna om varans profiter bör man, rent logiskt, förespråka en successiv legalisering.
Men deras drogpolitiska strategi går ut på att minska efterfrågan, genom att göra konsumenterna medvetna om vad deras kokainpengar egentligen ställer till med i världen. Det är en lösning som oupphörligen har misslyckats sedan 80-talet, då den introducerades av Nancy Reagan. Lustigt nog har den alltid presenterats som ny och fräsch.
Författarna hade förmodligen insett varför deras Facebook-aktivistiska lösning på kokainproblemet inte fungerar om de med öppet sinne hade ansträngt sig för att försöka ta reda på varför människor använder narkotika.
Det står skrivet i människans natur, och i det civilisatoriska livets förutsättningar. Snarare än informationskampanjer behövs botemedel mot själens obotliga ensamhet, eller åtminstone ett vaccin mot leda.
