Läs utdrag ur Nobelpristagaren Herta Müllers "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv"
Copyright: Herta Müller. Originalets titel: Heute wär ich mir lieber nicht begegnet. Översättning: Karin Löfdahl.
Jag är kallad till förhör. Torsdag prick klockan tio.
Jag blir allt oftare kallad. Tisdag prick tio, lördag prick tio. Onsdag eller måndag. Som om åren vore en enda vecka förvånas jag redan över att det snart är vinter igen efter den sena sommaren.
När jag är på väg till spårvagnen hänger redan buskarna med de vita bären ut genom staketen. De liknar pärlemorknappar som är fastsydda nedtill, kanske ända nere i jorden, eller brödkulor. För att likna vita fågelhuvuden med bortvända näbbar är bären alldeles för små, men ändå måste jag tänka på vita fågelhuvuden. Av det blir man yr i huvudet. Hellre tänker jag på snöfläckar i gräset, men av det blir man konstig och av krita sömnig.
Spårvagnen har ingen bestämd tidtabell. Jag tycker det låter som om den rasslar, ifall det inte är popplarna med sina hårda blad. Nu kommer den redan, idag tänker den ta mig med direkt. Jag har bestämt mig för att låta den äldre mannen med halmhatt stiga på före mig. När jag kom stod han redan vid hållplatsen, vem vet hur länge.
Bräcklig är han inte direkt men tunn som sin egen skugga, krokig och trött. I hans byxor finns ingen bak, inga höfter, bara knäna buktar ut. Men om han just precis nu tänker spotta på marken när spårvagnsdörren går upp, stiger jag nog på före honom. Nästan alla sittplatser är lediga och han låter blicken glida över dem och förblir sedan stående.
Att så gamla människor inte är trötta och sparar ståendet tills man inte kan få sitta. Ibland hör man gamla människor säga: Man får ligga länge nog på kyrkogården. Men samtidigt tänker de inte alls på att dö, och det gör de rätt i. Det har aldrig gått i tur och ordning, även unga människor dör. Jag sätter mig alltid om jag inte är tvungen att stå. Att sitta på sätet och åka är som att gå medan man sitter. Mannen granskar mig, i denna tomma vagn känner man det omedelbart. Jag har ingen lust att prata, annars skulle jag fråga vad det finns att se på hos mig. Han struntar i att hans stirrande stör mig. Utanför glider halva staden förbi, mellan träd och hus finns det omväxling. Man brukar säga att så gamla människor känner mer än unga. Kanske till och med att jag idag har en liten handduk, tandkräm och en tandborste i handväskan. Men ingen näsduk, för jag tänker inte gråta. Paul märkte inte hur rädd jag var, att Albu idag skulle kunna sätta mig i cellen under sitt kontor. Jag sade ingenting till honom, om det blir så, kommer han tids nog att få veta det. Spårvagnen går långsamt. Den gamle mannens halmhatt har ett fläckigt band, troligen av svett eller regn. Albu kommer som alltid att hälsa mig med en handkyss, våt av spott.
Major albu lyfter min hand kring fingertopparna och trycker ihop naglarna på mig så hårt att jag skulle kunna skrika. Med underläppen kysser han mina fingrar, överläppen får vara fri för att han ska kunna tala. Handkyssen sker alltid på samma sätt men det han säger är alltid något annat:
Oj då, dina ögon är inflammerade idag. Det ser ut som om du håller på att få en mustasch, lite väl mtidigt för din ålder. Åh, handen är iskall idag, hoppas det inte är cirkulationsstörningar. mJösses, vad ditt tandkött skrumpnar, som om du vore din
egen mormor. Min mormor blev inte gammal, säger jag, hon hann aldrig tappa sina tänder. Vad som hände med min mormors tänder, vet säkert Albu, därför nämner han dem. Som kvinna vet man hur man ser ut idag. Och att en handkyss för det första inte gör ont, för det andra inte är våt, för det tredje att den hör hemma på handens ovansida.
Hur en handkyss ska se ut, vet män bättre än kvinnor, säkert även Albu. Hela hans huvud luktar Avril, en fransk parfym, som min svärfar, parfymkommunisten, också använde. Inga andra människor som jag känner skulle köpa den. Den kostar mer på svarta marknaden än en kostym i affären. Kanske heter den också September, den bittra, rökiga lukten av bränt löv misstar jag mig inte på.
När jag har satt mig ned vid det lilla bordet, ser Albu att jag gnider fingrarna mot min kjol, inte bara för att få tillbaka känseln i dem utan också för att gnida bort spottet.
Han vrider på sin klackring och småler. Än sen då, spott kan man gnida av, det torkar till och med av sig självt och är inte giftigt. Alla har spott i munnen. Vissa spottar på
trottoaren och gnider bort det med foten, för att det inte ens hör hemma på en trottoar. Albu spottar säkert inte på trottoaren, i stan där ingen känner honom spelar han fin herre. Det gör ont i mina naglar men han har ännu aldrig tryckt dem så de blivit blå. De har börjat tina upp igen, som när iskalla händer plötsligt kommer in i värmen. Det känns som om hjärnan halkar ned i ansiktet, det är giftet. Förnedring, vad kan man annat kalla det, när man känner nsig barfota i hela kroppen. Ja, vad skall man göra när man inte kan uttrycka något med ord, när det bästa ordet är det sämsta.
