Alexander och Alexandra Ahndorils nya Keplerroman har udden riktad mot svensk vapenexport. Nina Lekander sugs aldrig in i en handling som alltför uppenbart siktar på att filmas.
Jag har stor respekt för Alexander Ahndorils och Alexandra Coelho Ahndorils respektive författarskap. Men för Lars Keplers?
Jodå. I alla fall för det att orka tråckla ihop en så här lång och förvisso intrikat historia om mord och miljarder och vapensmuggling med en samhällskritisk udd riktad mot Sverige såsom en av världens nio störta vapenexportörer. Och många människor med intressanta eller otäcka öden blir det att hålla rätt på.
Här har exempelvis den intuitive polisen Joona Linna fått sällskap av Saga Bauer, som naturligtvis könsdiskrimineras av somliga snutkolleger men som växer med ansvaret. (Och det är lite skoj att hon är släkt med John och ser ut som prinsessan Tuvstarr.)
Dessutom imponeras jag av den gedigna research som författarparet verkar ha gjort och roas av vissa utströdda lite lagom lärda referenser, samtidsmarkörer och halvsanningar – som att en antirasistisk tidskrift får heta Exit. (Jämför med Expo, den tidskrift som Stieg Larsson länge var redaktör för.)
Njavars. Språket är, kanske ovanligt i thrillersammanhang, korrekt och klart samt undviker de värsta klyschorna. Det retar aldrig upp ens inre redaktör.
Njä. Åtminstone denna läsare har så svårt att komma som man säger in i boken. Jag bläddrar tillbaka och kollar upp sammanhang jag inte riktigt fattar, personer jag glömt vilka de är och skämt jag inte förstår oftare än vad jag sträckläser.
Och jag blir oftare äcklad av sadismen hos de onda än andlös av spänning och medkänsla för de goda. Paganinikontraktet har inte suget, som jag trots viss skepticism måste erkänna att Larssons böcker har, liksom Roslunds & Hellströms.
Dessutom störs min läsning hela tiden liksom snett bakifrån av den film som rullar på i tankarna. Boken tycks skriven för att filmas, med fysiskt och spatialt smaskiga ingredienser som lär fungera i hela världen:
Stockholms skärgård. Spännande båtar och helikoptrar. Farliga biljakter. Extrembrutala mord utförda av skrämmande proffsmördare. Vacker kvinna att skydda och/eller rädda. En för kvinnor attraktiv superhjälte med en svaghet (medicinsk) och en hemlighet (familjerelaterad, att baxa vidare till nästa bok). Ondskefulla smyg- och kurragömmalekar. Viktiga mobilsamtal i sista minuten.
Och sist men inte minst – en elak, listig och halvvrickad storskurk i den marina och våldsamma slutscen där Joona Linna till sist klarar skivan mer eller mindre oskadd och därmed stoppar en illegal vapenleverans till Darfur.
Men allvarligt. Är det kul att läsa om en biljakt när man tycker sådana är tråkiga redan på film och nästan alltid begriper hur det ska gå? Nej.
