Nina Lekander läser paret Keplers thriller Eldvittnet.
Nu skriver ju Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril mycket bättre än Stieg Larsson, men det klander som har drabbat hans böcker kunde också riktas mot författar-duons tredje Joona Linna-bok Eldvittnet:
Våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem som behöver diskuteras och tarvar snarast möjliga lösning. Men består lösningen av att explicit och långdraget och grymmast möjliga beskriva detta förtryck?
I Sverige har Aase Berg och MarieLouise Samuelsson varit inne på detta. I den anglosaxiska världen är de ännu fler. På bloggen thefword.org skriver till exempel Melanie Newman i en representativ mening:
"Jag har svårt att skilja Larssons påstådda bekymmer för rådande misogyni och hans explicita beskrivningar av sexuellt våld, hans bröstfixerade hjältinna och kvinnoslukande hjälte."
Bröstfixerad är även Mikael Blomkvist, och vi var nog flera som flabbade lite åt alla hans sorglösa knull i Milllennium-trilogin. Dream on, kära du. Och måste Lisbeth Salander vara så missnöjd med sin fotomodellkropp och asiatiska "horutseende" att hon gör ett "bröstjobb"? Störd bara för att hon kan skilja mellan sex och kärlek? Utom när det gäller just Blomkvist då...
Etcetera och nog av. Det är spännande böcker, och hyckleriet är ändå en tribut till dygden. Jag tvivlar inte på Larssons feminism bara för att han skriver med en manlig blick.
Vantror inte heller paret Ahndoril. Deras eventuella politiska ambitioner med denna sin thriller eller om det är deckare är oklanderliga ur mitt vänstervridna pk-perspektiv.
Annars tänker jag ungefär likadant om Eldvittnet som om Paganinikontraktet:
Stopp och belägg. Jag orkar inte med all denna överjävlighet, grymhet och sorg bland destruktiva flickor på HVB-hem, en hunsad och arbetslös gammdotter som låtsas synsk för att tjäna några korvören och en rik men olycklig Strandvägendam som står i förhållande till den mördade flickan. Jag blir fortfarande trött av utdragna skjutscener som - möjligen - skulle göra sig bättre på bio.
Ge mig hellre Agatha Christie i en vilsam kurortsmiljö. Eller trycket och drivet hos Jens Lapidus i stället för det här ibland lite ängsligt litterära - även om det är kul att Joona Linna lyssnar på Bokcirkeln som råkar diskutera Gösta Berlings saga. (Vilket man ju helt nyss gjorde - är Ahndorils själva synska?!)
Men efterhand får jag faktiskt Agatha Christie i form av en synnerligen intrikat intrig och extremt osannolik historia med ett slut som överraskar, trots att jag för en gång skull och till skillnad från hos Christie prickar rätt på vem mördaren är.
Dessutom blir jag lite kär i Joona Linna och får ett hum om dennes hemlighet vilken antyddes i förra boken. Där ruvar även en olycksbådande Hannibal Lecter-typ. Som emellertid bådar gott för en lika rafflande fortsättning.
