Lars Jakobsons nya roman leder in i den artificiella intelligensens framtid.
Nils Schwartz följer oroligt den slingrande stigen mellan fakta och fiktion.
Kymlinge är en mytisk plats i Sverige. Då tänker jag inte i första hand på den fiktiva ort i Västsverige där Håkan Nessers kommissarie Barbarotti är verksam, utan på det skogsområde i Sundbyberg som en gång var tänkt som administrativt centrum för statens myndigheter, komplett med egen tunnelbanestation. Planerna övergavs dock och Kymlinge blev en spökstation mellan Kista och Hallonbergen, kring vilken fantasierna kretsar och klättrar.
Vad få känner till – egentligen bara de som läst Lars Jakobsons nya roman – är att Kymlinge inte alls är obebott. Här lät den lettiskfödde superentreprenören Janis Rokka på 1970-talet bygga industrilokaler och bostäder, överblickade av en mastodontbyst av Per Albin Hansson, vilken inrymmer restauranger, samlingssalar, arkiv med mera.
Som vi som läst romanen vet, är bysten inte längre helt intakt, sedan militära attackplan 2011 bombade delar av byggnaden för att förstöra den stora dataanläggningen – en privat konkurrent till FRA. Personalen fördes till ett koncentrationsläger i Strängnäs. Många av de människor som syns inne i huvudet i dag – säg att det nu är år 2015 – är i själva verket hologram, det vill säga tredimensionella fotokopior av mänskliga förlagor. Det är dessa så kallade Vänner som har gett romanen dess titel.
Vännerna utspelar sig som oftast hos Jakobson i gränssnittet mellan dikt och verklighet, mellan essä och gestaltning, mellan science och fiction, med ömsom existerande referenser, ömsom påhittade. Det är Jakobsons största roman hittills och hans mest alarmistiska. Dock är det knappast hans bästa – i varje fall inte som romanhantverk betraktad.
Rent berättartekniskt blir diskrepansen för stor mellan romanens essäistiska partier, som närmast bågnar av informationstäthet, och dess gestaltande avsnitt, där intensiteten stundtals växlar ner till knapp styrfart. Jag har svårt att tänka mig Lars Jakobson som slarvig, men blir inte väl många intrigtrådar helt enkelt bara övergivna?
Berättelsens huvudtema är AI – artificiell intelligens. Är det möjligt att skapa en maskin som inte bara har fullt mänsklig kapacitet utan till och med överträffar den? Romanen svarar egentligen både ja och nej på den frågan. Ja, om det bara gäller datorkraft – vilken fördubblas vart och vartannat år – men nej, om det gäller emotionell fantasi och kreativ irrationalitet.
Entreprenören Rokka är kroppsligen död men lever ändå kvar i form av en ”konstrukt”, en konstgjord entitet som är fullmatad med hans personliga data och fortfarande styr verksamheten. Men denna konstrukt är förstås bara anfader till långt mera avancerade ätteläggar.
Kommer människan till slut att lyckas skapa en homunculus, en golem, ett Frankensteins monster som faktiskt kan övermanna henne? Svårt att säga. Säkert är bara att datortekniken redan nu – för de maktens spindlar som vet att utnyttja den – har etablerat ett övervakningssystem som förvandlar alla oss naiva och entusiastiska nätanvändare till ohjälpligt fastklibbade flugor, fåfängt krävande respekt för den integritet vi frivilligt har gett upp.
De grupper som nätet inte har fångat in – papperslösa migranter och icke uppkopplade åldringar – får i romanen veta vilka öden som väntar dem.
Och vi andra? Det finns ingen författare som lämnar mig med så orolig nattsömn som Lars Jakobson. Kanske tjänar romankompositionens luckor därför mera som välgörande vilopunkter än irritationsmoment. Det är inte i detaljerna utan i fulländningen som djävulen visar sig.
