Gamle Thomas Buckle var i sin Civlization in England helt riktigt övertygad om att de demokratiska, vetenskapliga och teknologiska framstegen i Europa hade sitt ursprung i en avgörande förändring i den brittiska mentaliten i mitten av 1600-talet, då – också i avhandlingar av ledande teologer – kravet på ofelbara argument ersatte ofelbar tro.
Detta slags rationalitet, utvecklad långt före upplysningen av Descartes och Leibniz är enligt Buckle inte bara grunden för vetenskapen utan för demokratin i sin helhet.
Kärnan i detta är naturligtvis idén att rationalitet är en metod, inte en övertygelse och att denna metod kan tillämpas på naturen, människan och samhället. Och till och med på religionen. Som Buckle formulerar det:
”Förnuftet ger oss kunskap; medan religionen enbart ger oss tro, som är en del av kunskapen och, därför, underordnad denna.”
I Buckles förståelse av historien var detta steg från dogmatism till metodisk rationalism det avgörande steget mot politisk frihet.
Kärnpunkten i den aktuella debatten mellan Ian Buruma och Timothy Garton Ash å ena sidan och Pascal Bruckner med flera å den andra, tycks vara frågan om huruvida irrationaliteten förtjänar samma mått av tolerans som rationaliteten. Eller med andra ord: Är det rationella synsättet en tro bland andra trosuppfattningar, vilken förtjänar varken mer eller mindre tolerans än någon annan, hur irrationell och fanatisk denna än är.
Denna – i mina ögon ganska svagsinta relativism som i debatten representeras av, såvitt jag förstår, bland andra Ian Buruma och Timoty Garton Ash – gör det möjligt att anklaga dem som tror på västerländsk tolerans och demokratiska friheter för ”upplysningsfundamentalism”.
Tanken är uppenbart att den västerländska rationaliteten är en uppsättning dogmer som på intet sätt skiljer sig från andra dogmatiska synsätt och anspråk på världen. Under den tvivelaktiga förevändningen av multikulturalism antas vi vara tvungna att behandla alla dogmer, alla politiska och moraliska anspråk med samma respekt.
Det är naturligtvis omöjligt. Inte bara därför att begreppet ”kultur” är ytterst luddigt. Den springande punkten är sammanblandningen av dogm och rationalitet, det som Buckle kallar ofelbar tro och ofelbara argument.
Religiös övertygelse och vetenskaplig rationalitet som är basen för den västerländska demokratin konkurrerar inte med varandra. Det finns ingen kristen eller muslimsk aspekt av, låt säga, biokemi. Religion baseras uppenbart inte på empirisk iakttagelse, mätning, logisk slutledning och deduktion.
Än viktigare: alla ”kulturers” anspråk är inte förenliga. Naturligtvis borde monoteister, ateister och polyteister (i det ideala fallet) kunna leva fredligt med varandra. Men sharialagar och västerländsk demokrati, ortodox familjelagstiftning som utkräver dödsstraff för homosexuella relationer och modern familjelagstiftning – som i de flesta progressiva länder tillåter förbindelser mellan personer av samma kön – är definitivt inte förenliga. Man kan inte tala bort denna oförenlighet med vaga hänvisningar till multikulturalism.
Det finns en tolkning av toleransbegreppet som gör ord meningslösa och tömmer begreppet på innebörd och den inträffar när den tillämpas på vad och vem som hest utan urskiljning. Att hävda att vi är skyldiga att vara toleranta mot allt och alla är dumt på samma sätt som det är poänglöst att säga att allting som vi stöter på är illusioner. Vilket gör det meningslöst att skilja mellan äkta och falska pengar, mellan hallucinationer och vardagserfarenheter.
Det finns en toleransens logik som det återstår att formulera för någon framtida filosof. Låt mig, som en början, föreslå två ganska givna axiom:
Tolerans mot intolerans frambringar intolerans.
Intolerans mot intolerans frambringar tolerans.
Eller, med andra ord, i frågor om förnuft och frihet måste samhällen såväl som individer göra ett val. Man kan inte ha allting på samma gång. Det gäller lika mycket för ursprungsinvånare som för inflyttade.
LARS GUSTAFSSON
kulturen@expressen.se
