Den nyligen avlidne Lars Ardelius berättar nånstans att han brukade värma upp inför skrivarpassen genom att rabbla ramsor för sig själv. Det skulle skingra respekten för det skrivna ordet, driva ut det högtidligt litterära ur språket, få honom att minnas att det var kontakten med det lekfulla, det muntliga, det respektlösa som fick litteraturen att leva. Mycket riktigt finns det en sorts friassociativ, spontan kvalitet även i hans mest realistiska prosa, en förtjusning i meningslös jargong och muntliga absurditeter.

I den postumt utgivna Hippie blues har det fritt associativa dock ätit sig in i själva romanstrukturen. 21-åriga Nina luffar omkring i världen år 1973; förhållandet med pappan hemma i Lund är genomgående tema, men annars flyter berättelsen ganska riktningslöst från Tanzania till Nya Zeeland till Indien. Människor dyker upp och försvinner som sig bör i en pikareskroman, men någon djupare sammanhållande känsla saknas och dialogen är ärligt talat mer flamsig än kul ("Jag är egentligen ornitolog. Fågelforskare" "Lustigt. Min förra fru hette Uggla.") Ska man minnas Lars Ardelius kan man gott plocka upp Kronprinsarna igen, eller någon av de självbiografiska volymerna.