En morgon mitt i veckan stegade sju personer in på statsministerns kansli på Mynttorget. Mitt under valrörelsens spurtveckor hade de fått tid för en uppvaktning. Deras ärende var akut. De hade avbrutit en strejk för att träffa statsministern, i hopp om att han skulle kunna ge ärendet en snabb lösning. Fyra av de sju var elever på Sveriges första skola för vuxna romer. Vid sin sida hade de Katarina och Rosa Taikon samt John Takman.
Skrekarhyttan är en herrgård från 1800-talet som ligger i skogen utanför Nora i Bergslagen. Sommaren 1964 blev den kursgård för åtta vuxna romer som aldrig tidigare hade gått i skola. Under sex intensiva veckor levde och studerade de på Skrekarhyttan. Utbildningen kom till på initiativ av den ideella organisationen Zigenarsamfundet, som startades av chefredaktören Evert Kumm, socialläkaren John Takman och Katarina Taikon tidigare det året. Zigenarsamfundets första möte hölls på Gondolen i Stockholm. Där bestämdes att samfundet skulle verka för romernas inpassning i samhället och tillvarata deras intressen.
Redan våren 1963, innan Katarina Taikons bok Zigenerska kom ut, fördes samtal om att något behövde göras i utbildningsväg för vuxna romer. Av de 500 personerna över 15 år var 85 procent analfabeter. Men då var intresset från myndigheterna litet, det kom inte till några läs- och skrivkurser. Skälet var att Carl-Herman Tillhagen, som på 50-talet hade bidragit till en förändring i statens politik gentemot romerna, avrådde från studier för vuxna.
Tillhagen var nu, i egenskap av "zigenarexpert", knuten till Arbetsmarknadsstyrelsen, den myndighet som sedan 1960 ansvarade för att romer skulle få tillgång till bostäder och skolgång. Han förespråkade i allmänhet integration och vädjade ofta om förståelse för och empati med romer. Nu ansåg han att romer saknade både psykisk ork och motivation för studier, dessutom skulle det bara bli bråk och slagsmål om många romer kom samman på en skola.
Anledningen till åsiktsbytet kan ha varit att Tillhagen blev stressad över att en yngre generation aktivister började ta plats och höras i frågan om romernas villkor, i synnerhet då en av de mest tongivande bland dem var en ung välformulerad kvinna som själv var rom. Det var därför först efter Zigenarsamfundets påtryckningar som Arbetsmarknadsstyrelsen sommaren 1964 gav stöd till kursen på Skrekarhyttan. Då hade Katarina Taikon och de andra aktivis-erna under hela året uppmärksammat bristen på utbildning för vuxna romer. De delade ut flygblad på Hötorget, gjorde insamlingar och skrev artiklar.
Uppdraget att utforma kursen gavs till Åke Edfeldt, som då var laborator - en titel som förut betydde biträdande professor - på pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet. För Åke Edfeldt blev Skrekarhyttan en chans att få arbeta med sin stora passion: att utveckla läsmetoder. Med kort varsel engagerade han vänner som var lärare och psykologer och som han visste skulle vara intresserade av projektet. Innan kursen började instruerade han lärarna hur de skulle arbeta med vuxna elever.
- Vi ska ge eleverna möjlighet att först förstå vad texten handlar om. Sen, när de väl har en förförståelse för texten och sammanhanget, ska vi hjälpa dem att ta till sig innehållet steg för steg, sa han till dem.
"Men det är ju fusk", sa de. Ja, vi ska fuska oss igenom det här, sa jag.
Första veckan var knackig. Det här är ju inte läsundervisning, sa eleverna och vissa av lärarna. De satt och bläddrade i tidningar och pratade om de olika texterna. Särskilt uppmärksammade de bilannonserna. Efter tre veckor kom en myndighetsperson för att se hur det gick med kursen. En av de äldsta eleverna fick läsa en annons som handlade om bilar.
- Det gick han i land med väldigt fint. När mannen åkt hem sa eleven: Åke, du är för jävlig, nu åker den här mannen hem till Stockholm och säger att de kan läsa efter tre veckor. Jag kan ju inte läsa.
- Nu ska du få se på fan, sa jag, nu ska du och jag åka ner till byn. Där fanns det folk i skolan på sommaren. Vi körde upp där, knackade på och frågade lärarinnan om vi fick låna en sådan där grön gammaldags läsebok. Hon kom ut med den och medan hon stod kvar sa jag till honom: Den här har du inte sett förut. Börja här. Läs. Läs högt. "Lyss - till - den - granens - sus". Tack, sa jag det räcker.
- Då vände det för honom. Han hade inte trott att han skulle lära sig läsa. Det gjorde ingen av eleverna när de kom dit. För mig var det jätteroligt att se den här utvecklingen, hur de själva började förstå vad läsning var.
När jag frågar Åke Edfeldt om det fanns ett argument i samhället för att "de här" människorna inte kunde eller ville lära sig läsa och att det därför var meningslöst att satsa på dem svarar han:
- O ja, o ja, o ja. Visst gjorde det det. Det var inte alls självklart för folk i allmänhet att romer skulle lära sig läsa. Även i byn var det många som sa: "Vad har de här att göra? Varför ska de vara på Skrekarhyttan som är så fint?" Både Katarina och Rosa Taikon hade jag hört prata en del när vi mötts hos gemensamma vänner. De hade hela tiden ett behov av att visa att det här var viktigt för dem - viktigt för romer generellt, men också för dem personligen.
Tre veckor in på kursen, i slutet av juli, hade eleverna ett möte med Åke Edfeldt och John Takman. De ville att kursen skulle få en fortsättning efter de sex veckorna. Alla, både pedagoger och lärare, hade trott att eleverna efter utbildningen skulle vara trötta och behöva en paus, men för eleverna var både studierna och det praktiska upplägget det bästa tänkbara. De fick också studiestöd vilket innebar att de inte behövde oroa sig för sin försörjning under studietiden.
John Takman skrev ett brev till generaldirektören på Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, och begärde fortsatt finansiering. Han underströk att eleverna krävde fortsatta studier - i direkt anslutning till sexveckorskursen. Men när kursen var slut den 15 augusti kunde AMS bara meddela att det varken fanns pengar eller lärare för vidare studier.
Då inledde eleverna en sittstrejk. Omgående startade Katarina Taikon och de andra en insamlingskampanj. Efter drygt en veckas intensivt opinionsarbete och många artiklar i dagspressen tog sig Tage Erlander tid att träffa Bachero Taikumer, Gustav Müller, Lars Taikon och Jeger Taikumer , som i sällskap av Katarina och Rosa Taikon blev de första romer att få träffa en svensk statsminister. Katarina Taikon kunde inte låta bli att påpeka det historiska i händelsen.
- Det är nog första gången som det finns zigenare inom de här väggarna, sa hon till Erlander inför de församlade journalisterna.
Inför mötet hade Tage Erlander fått en rapport om kursen på Skrekarhyttan där AMS skrev att resultaten var goda, väldigt goda, men att myndigheten inte hade pengar för en fortsatt kurs. När Erlander bläddrade i rapporten och funderade högt kring finansieringen av ytterligare en sexveckorskurs insköt Bachero Taikumer stillsamt:
- Vad kostar nio år i grundskolan?
Med sig hade gruppen en drös med journalister och fotografer. Nästa dag publicerades en bild från mötet i Sveriges största tidningar - Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Sydsvenska Dagbladet, Upsala Nya Tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Skånska Dagbladet, Stockholms-Tidningen - och en rad landsortstidningar.
Bilden var exceptionell. Fyra mörkhåriga män i eleganta kostymer och smala slipsar, två lika mörka kvinnor varav en - Katarina Taikon - i dikló , huvudduk, samtalande med landets statsminister. De var människor som sällan hördes, allra minst i officiella sammanhang. Nu förde de sin egen talan och krävde samma rätt till utbildning som andra svenskar hade.
Fotografiet på de fyra eleverna och Katarina och Rosa Taikon blev något mer än bara en ögonblicksbild från en uppvaktning hos statsministern. Den planterade sig i ett större nationellt medvetande, ett medvetande som började ta in att saker inte stod rätt till. Det fanns en anledning till att en grupp romska aktivister hade tagit sig in i den svenska demokratins innersta rum.
LAWEN MOHTADI
kulturen@expressen.se
