EVIGT TIPPAD. Claudio Magris, född 1939 i Trieste, är sedan genombrottet med "Donau" en kandidat till Nobelpriset i litteratur. Foto: PAOLO MAGRIS / FORUM FÖRLAGEVIGT TIPPAD. Claudio Magris, född 1939 i Trieste, är sedan genombrottet med "Donau" en kandidat till Nobelpriset i litteratur. Foto: PAOLO MAGRIS / FORUM FÖRLAG
EVIGT TIPPAD. Claudio Magris, född 1939 i Trieste, är sedan genombrottet med "Donau" en kandidat till Nobelpriset i litteratur. Foto: PAOLO MAGRIS / FORUM FÖRLAG
Forum ger ut tre bForum ger ut tre b
Forum ger ut tre b
Foto: JIM LO SCALZO / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅNFoto: JIM LO SCALZO / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
 Foto: JIM LO SCALZO / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Lärda reseskildringar värda ett Nobelpris

Publicerad

Italienaren Claudio Magris är en oslagbar skildrare av Centraleuropas historia.

Ulrika Kärnborg läser en självklar Nobelpristagare – som borde hålla sig borta från romankonsten.

Bob Dylan i all ära, men i fjol hade Akademien helt enkelt fel. Nobelpriset i litteratur blir inte ansiktslyft genom ett simpelt genrebyte. Och man kan faktiskt förnya sig genom att stiga ned två gånger i samma skitiga europeiska flod. Om floden flyter mäktig och bred och heter Donau, bör man till och med göra det.

 

LÄS MER: Bob Dylan är som en pinsam gymnasist 

Bob Dylan var fel val

Claudio Magris, den italienske författare som jag personligen hade velat ge fjolårets litteraturpris, har skrivit en bok som heter just ”Donau”, och som fiffiga Forum, av strategiska skäl, ger ut tillsammans med essäboken ”Mikrokosmos” och den relativt nya romanen ”Åtalsgrund saknas”. Alla tre i urstyv översättning av Barbro Andersson, en imponerande insats. 

I mästerverket ”Donau” fyller vattnet en symbolisk roll. Vad är det med detta flytande element, ogenomskinligt och gäckande, som gör det så attraktivt för romanförfattare? Är det den flyktiga karaktären, förmågan att lösa upp och förena till synes oförenliga partiklar och beståndsdelar, på samma sätt som floden suger åt sig och binder samman nationsgränser, språk och kulturer?

”Donau” ledde till Magris internationella genombrott 1986, men är fortfarande, en Sovjetkollaps och ett blodigt Balkankrig senare, svår att artbestämma. Vad sjutton är det för en bok?

Lärd reseskildring eller självhjälpsbibel?

Somliga har kallat den en lärd reseskildring, andra en nostalgisk essä om Österrike-Ungern eller till och med självhjälpsbibel, eftersom den är full av bon mots och vimlar av psykologiska insikter. För mig är det en bok om vår tragiska inneslutning i historien. Om hur omöjligt det är, även för den samtida människan, att fly sitt öde och sin historiska skuld.

 

LÄS MER: Claudio Magris i blindo

 

Claudio Magris hemstad och litterära domän är Trieste, den norditalienska stad på gränsen till Slovenien och Kroatien som en gång var en del av det vidsträckta habsburgska riket. Fascinationen för detta sönderfallande, nästan bysantinska, kungliga och kejserliga imperium har aldrig lämnat författaren, som fortsätter att skriva om och beskriva de skärvor som generationer av härskande och söndrande har lämnat efter sig. Myten om Österrike-Ungern, om dess tolerans, om strålglansen som kejsarna spred omkring sig, är en av Europas mest seglivade. 

Det är en del av den här författarens storhet att han så friktionslöst kan byta perspektiv, från makrokosmos till det mikrokosmos som också är titeln på en annan bok. I "Mikrokosmos” fortsätter Magris sitt resande i geografin och minnets landskap med ungefär samma teknik, men här äger utforskandet rum på hemmaplan. 

Professor omkommer i brand

I romanen ”Åtalsgrund saknas” återvänder Claudio Magris igen till Trieste. Huvudpersonen är en originell professor, som efter att i decennier ha samlat vapen och militära föremål av alla de slag, plötsligt omkommer vid en brand, liggande i en likkista iförd samurajmask och preussisk pickelhuva. Är det mordbrand? Polis och myndigheter tvekar, och utredningen läggs ned i brist på bevis. 

Nu tycker ni att det här låter för bra för att vara sant, men professorn har faktiskt funnits i verkligheten. Det försäkrar i alla fall Magris själv, som i intervjuer har berättat om när han träffade Diego de Henriquez för första gången. Denne bisarre man var besatt av att samla utslitet krigsmaterial från hela världen i ett stort krigsmuseum, som han önskande skulle bli en symbol för stridens vansinne och destruktivitet, kanske även för människans ondska.

 

LÄS MER: Ulrika Kärnborg – Rör inte min kulturman

 

Bokens protagonist, Luisa, dotter till en judinna och en afroamerikansk soldat, är däremot fiktiv. Det är hon som får uppgiften att förverkliga museiprojektet, men det är också hon som tar läsaren i handen och leder honom eller henne mot romanens glödande epicentrum: den fabrik för rispolering i Trieste, Risiera di San Sabba, som användes som koncentrationsläger under den nazistiska ockupationen av Italien.

En mosaik över mänskligt lidande

I lägret dödades tusentals partisaner, kommunister, judar och antifascister, antingen gasade med Zyklon B eller bara ihjälklubbade. I det småsömniga, lantliga Trieste utgör själva lokalen, det faktiska överbelamrade krigsmuseet, men också minnena av vad som ägde rum där, ett slags mörkrets hjärta.

Precis som i essäböckerna varvar Magris den avlidne museimannen, Luisas och själva staden Triestes olika berättelser så att det blir som en enda stora mosaik över mänskligt lidande och död. Ständiga utvikningar i form av legender och militärhistoria, gör berättelsens tråd svår att följa, ibland rentav att finna. Märkligt blir resultatet inte lika intressant som i ”Donau” eller ”Mikrokosmos”, där irrfärderna är själva behållningen – och vilken behållning sedan!

Magris briljant men kokett

För trots Magris är en djupt originell författare, spränglärd, flyhänt och underbar, kan han under vissa omständigheter bli svårtuggad. För det som inte har stiftat bekantskap med honom tidigare, rekommenderar jag att börja med sakprosaverken. 

Romanförfattaren Magris, i all sin briljans, är bara en liten smula för kokett för mig.

 

Ulrika Kärnborg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

 

Prosa

CLAUDIO MAGRIS

Donau

Forum, 527 s.

 

Mikrokosmos

Forum, 292 s.

 

Åtalsgrund saknas

Forum, 395 s.

Alla i översättning av Barbro Andersson

Relaterade ämnen
Ulrika Kärnborg
Ulrika Kärnborg
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag