Ann Heberlein om en konstelev som gick för långt.
Onsdagen den 21 januari stod en förvirrad och desperat kvinna på Liljeholmsbron i Stockholm. Hon slängde sina kläder i vattnet och någon tillkallade polis. Man fruktade att kvinnan tänkte ta sitt liv.
Det händer nämligen att människor tar sitt liv genom att hoppa från Liljeholmsbron. På riktigt. På riktigt, i den verkliga verkligheten tar människor sitt liv, varje år, varje dag händer det.
En del dränker sig. Några kör in i lastbilar. Slänger sig framför tåg. Hänger sig, skär halsen av sig eller överdoserar ett eller annat läkemedel. Någon såg den här mörkhåriga kvinnan och blev orolig. Någon ville rädda hennes liv.
Polis kom till Liljeholmsbron och visst tumult utbröt. Kvinnan uppträdde aggressivt. Hon ville inte följa med, men polisen lyckades slutligen forsla henne till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Polisen ansåg att kvinnan var i behov av hjälp och skydd: hon behövde skyddas från sig själv och sina destruktiva och förvirrade tankar och handlingar.
Ibland är människor så ledsna och så rädda och så besvikna att de inte kan hantera sin frihet. Att stå på Liljeholmsbron och vara på väg att hoppa i det kalla vattnet är inte ett bra sätt att hantera sin autonomi. Personalen på psykakuten gjorde bedömningen att kvinnan var psykotisk och självmordsbenägen. Hon spottade, bet och slog personalen. Hon mådde uppenbart mycket dåligt. Kvinnan tvångsmedicinerades, för att skyddas från sig själv och för att skydda personalen, och lades in.
Morgonen därpå presenterar kvinnan ett femtonsidigt häfte med titeln ”Att rekonstruera en psykos”. Hon heter Anna Odell och är student vid Konstfack. Onsdagens debacle ingår i hennes examensarbete vars syfte är att ”belysa och testa idén om att psykosen är en sorts lögn”. Hon vill ”tränga in i offerrollen”. Hon vill ”öppna slutna rum”.
När ansvarig läkare förstår att Odell varken är psykotisk eller suicidal skrivs hon omedelbart ut.
Odell återvänder ut i den verkliga verkligheten till Konstfack där hon inte är psykotisk, inte står på några broar och funderar på att hoppa i. Till en verklighet där en prefekt som heter Olof Glemme på fullt allvar kan säga att ”vi backar henne, hon har inte gjort något fel”.
Och så drar man den gamla vanliga ramsan om att konst handlar om att ”pröva gränser”. Nej, jag omfattar inte någon överspänd idé om att konstnärer eller författare har något särskilt ansvar, bör ha bättre moral eller högre ideal än andra – men någon respekt för andra människor och deras verklighet borde väl ändå vara på sin plats? Den finns nämligen, verkligheten.
