Han kommer emot oss
på en stor projektionsduk, först liten och sedan förkrossande monumental. När han knappt ryms i bild stannar han upp. Museibesökarna har grupperat sig i en halvcirkel kring den stora idolen. Plötsligt börjar han brinna och på andra sidan filmduken vräker ett skyfall ner över mannen. Nej, det är inte videokonstnären själv som figurerar i "The Crossing" (1996) men det är så han känns igen; kungen av jord, eld och vatten. Bill Viola som använder naturfenomenen så enträget att han nästan patenterat dem. När blixten slår ner någonstans i verkligheten är det lätt att tänka på honom.
Ändå är det främst
som kulturintresserad Viola framhävs på sin 25-årstäckande retrospektiv. Den forne Modernachefen David Elliott, nu vid rodret på Mori Art Museum i Tokyo, har dristat sig till en separatshow med en icke-japansk konstnär, den första på institutionen. Amerikanen Viola har tillsammans med sin livs- och samarbetspartner Kira Perov rest i Japan och inspirerats av zenbuddhismen. Det märks i de oändligt långsamma filmsekvenser som mot all förmodan förmår att trollbinda. Serien "Passions" som inleddes år 2000 är paradexemplet där skådespelare gestaltar olika känslor i slow motion. Bilderna refererar däremot inte till något japanskt utan till målningar ur europeisk konsthistoria men det finns en beröringspunkt som Viola fokuserar på; befrielsen från lidandet.
Buddhister våndas
för att de hyser begär och kristna plågas för att de prövas. I båda fallen lyfts lidandet upp till offentlig katharsis, inte sällan via konsten. Viola har sagt att han fascinerades av en japansk kvinna som tillbad en buddhaskultptur på ett museum och bestämde sig för att hans konst också skulle stimulera till gränsöverskridande själsligt bruk. "The Raft" (2004) är iögonfallande. Väntande människor överöses av vattenkaskader. De slängs i armarna på varandra i letargiskt utdragen tid för att sedan resa sig upp igen. Katastrofen får en uppfriskande roll av pånyttfödelse och videon är som vanligt en visuell buffé av hollywoodsk fulländning, men perfektionen tar över. "The Greeting" (1995) är ett arbete där Viola lyckas ingjuta mer känsla. Det är ett möte mellan tre kvinnor som påminner om den kanadensiske fotografen Jeff Walls konstparafraser. Istället för bebådelsens ängel kommer en redan gravid och Luciferliknande kvinna in från vänster. Är hon frälsningen eller förtappelsen? De två äldre damernas inställning till henne faller sönder i små bitar av misstro.
Zen lär att varje ögonblick
kan skänka upplysning och det har Viola tagit fasta på. Händelseförloppet är infernaliskt spännande just för att långsamheten blottar känslornas ambivalens. Att en gest eller en min innehåller ett bråddjup av stämningar och till med rymmer sitt uttrycks motsats! "The Greeting" blir utställningens höjdpunkt, och Violas tanke om en transcendent användning av konsten går fram.
