Maskerade personer i AIK klacken tände bengaler under fotbollsmatchen i Allsvenskan mellan AIK och Häcken den 2 april 2017 i Stockholm. Foto: JOEL MARKLUNDMaskerade personer i AIK klacken tände bengaler under fotbollsmatchen i Allsvenskan mellan AIK och Häcken den 2 april 2017 i Stockholm. Foto: JOEL MARKLUND
Maskerade personer i AIK klacken tände bengaler under fotbollsmatchen i Allsvenskan mellan AIK och Häcken den 2 april 2017 i Stockholm. Foto: JOEL MARKLUND
Isobel Hadley-Kapmtz, djurgårdare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: SEVERUS TENENBAUMIsobel Hadley-Kapmtz, djurgårdare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: SEVERUS TENENBAUM
Isobel Hadley-Kapmtz, djurgårdare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: SEVERUS TENENBAUM

Läktarhatet kan vara renande för själen

Publicerad

I dag är det dags för Allsvenskans första derby, där Hammarby möter AIK.

Isobel Hadley-Kamptz filosoferar över aggressionen på läktaren som en form av teater.

Som vanlig engagerad åskådare är det lätt att se en form av katharsis i det symboliska våldet och hatet på en fotbollsläktare. Man hänger av sig sitt civiliserade jag vid arenagrindarna för att under 90 minuter, plus några tilläggsminuter, gå upp i en vrålande, kokande folkmassa. 

Där och då får man utlopp för känslor som annars inte äger utrymme i livet som välordnad, politiskt engagerad kommunikationsarbetare och småbarnsmamma. När annars har jag möjlighet att vråla rätt ut över saker som går mig emot? 

När jag missar tunnelbanan på morgonen eller kommer hem trött till en stökig lägenhet har jag inte tusentals personer i ryggen som ekar min besvikelse och ilska på det sätt som sker när domaren missar en solklar frispark. 

När mitt blodsocker är på nollpunkten och min son börjar gnälla om särskilda frukostflingor på Hemköp är det inte socialt accepterat att sätta sig ner på golvet och gråta, men på läktaren är det helt okej att skrika ut sin bestörtning vid en vansinnig bakåtpassning. 

Jag får inte peka finger åt den som tränger sig före i trafiken, åtminstone anses det inte riktigt rimligt. 

Så bör det nog också generellt vara. Men på läktarna får, under drygt en och halv timme, alla känslor finnas och ta plats. 

 

LÄS MER – Recension av Isobel Hadley Kamptz "Om sport och våld" 

 

Aristoteles i Allsvenskan

Frågan är om sådan utlevelse ger den sinnesbalans som Aristoteles tänkte sig att teatern gjorde? Hans resonemang i "Om diktkonsten" går ut på att publikens inlevelse i dramats känslor, särskilt medkänsla och rädsla, leder till en rening och nyfödelse som lyckliga, sunda människor i emotionell balans. I det verkliga livet kan vi ha alltför skarpt fokus på vissa känslor, som rädsla eller ilska, och alltför vag blick för andra. Att leva sig in i dramats koncentrerade och överdrivna känslor återställer balansen.

Nu måste sägas att inte ens inom den klassiska filosofin eller teaterteorin håller alla med Aristoteles om detta. Platon ansåg att känslor alltid fördunklar och att alla former av känslomässig utlevelse var av ondo. Den som hänger sig åt ilska blir ännu argare, den som hänger sig åt passion fördunklar förnuftet.

Brecht, å sin sida, ville göra teater som tvärtemot det klassiska dramat inte återställde eller balanserade, utan eggade och tvingade människor till handling och ytterst revolution. 

Vilken sorts drama är fotbollsmatchen och vilka effekter skänker utlevelsen på läktaren våra sinnen och känslor?

Min upplevelse av rening tycks inte vara allmängiltig.

 

LÄS MER – Jonas Gardell om homohatet i fotbollen

 

Fotboll som krig

Sportjournalisten Simon Kuper beskriver i "Football against the enemy" hur den extrema rivaliteten mellan Holland och Tyskland i fotbollssammanhang uppstod i samband med EM-semifinalen i Hamburg 1988, som vanns av Holland med 2–1. 

Bara ett decennium tidigare hade det rått relativ vänlighet mellan lagen och länderna i fotbollssammanhang. Alla människor tyckte väl om både Johan Cruyff och Franz Beckenbauer

I Hamburg kanaliserades dock matchen plötsligt som en förlängning av andra världskriget, komplett med nationalstereotyper och krigsretorik. Holländarna var goda, tyskarna onda, holländarna var roliga, kreativa och inkluderande, med sina många Surinam-ättlingar i laget (som stjärnorna Ruud Gullit och Frank Rijkaard). Tyskarna å sin sida målades upp som en tråkig, helvit och omänsklig lagmaskin, ledda av ärketysken Lothar Matthäus, som bara ett år senare på en banderoll på Feijenoordstadion i Rotterdam skulle framställas som Adolf Hitler

Medierna blåste förstås på i krigsyran och beskrev det holländska landslaget som en utväxt av motståndsrörelsen mot den nazistiska ockupationen och vinsten som en revansch för kriget, en holländsk motinvasion. Stämningarna mojnade heller inte efter 2–1-matchen, tvärtom förstärktes animositeten mellan lagen. Vid nästa match ville spelarna inte längre traditionsenligt byta tröjor och efter EM-matchen i Göteborg 1992 utbröt vilt slagsmål längs den tysk-holländska gränsen. Holländska supportrar gick in i tyska gränsstaden Gronau för ett upplopp riktat mot nationen Tyskland. 

 

LÄS MER – Därför var Zlatans mål inte EM:s vackraste

 

Hatet mot tysk fotboll

Den sportsliga fientligheten ledde alltså till vad som närmast kan betraktas som individuella krigshandlingar. Jag minns själv barndomens självklara hat mot tysk fotboll, men visste inte förrän jag läste Kupers redogörelse hur pass planterad berättelsen var om de omänskliga disciplinerade tyskarna, eller hur plötsligt den uppkommit. Inte heller kände jag till bakgrunden till bilden av de sorglösa, kreativa holländarna. Kanske kopplade jag min egen motvilja snarare till den tyske målvakten Toni Schumachers brutala tackling mot franske försvararen Patrick Battiston i EM-seminifinalen i Sevilla 1982, men jag inser nu att jag sannolikt var för liten då för att minnas händelsen. När jag läser Kuper inser jag hur extremt påverkad också jag var av krigsretoriken och de nationella fördomarna. 

Så vart leder fotbollens symboliska våld – till aristotelisk rening eller brechtsk uppvigling? Är rituell avskild aggression en ersättning för, och därmed ett värn mot, vanligt vardagligt våld, eller är aggressivitet något som bara växer och förvärras av att överhuvudtaget släppas fram?

Jag vet inte om det är en allmän sanning, men mitt läktarjag hoppas trots allt på det förra. Jag vet att jag blir en helare människa av att också i vissa sammanhang få vara vulgär, rasande, ja okvinnlig. Att få ur sig sådant man sällan kan uttrycka gör mig lugnare, tillfredsställd och möjligen balanserad – även om just balansen kanske dröjer ett tag, beroende på matchens utgång.

 

LÄS MER – Vilka lag hejar kultureliten på?

 

Isobel Hadley Kamptz är djurgårdare och medarbetare på Expressens kultursida. Texten är ett omarbetat utdrag ur hennes nyutkomna bok "Om sport och våld" på Timbro.

Läs mer om Allsvenskan 2017 här.

Relaterade ämnen
Isobel Hadley-Kamptz
Isobel Hadley-Kamptz
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag