På Youtube finns just nu ett klipp som visar en liten flicka i danslycka. Tyll- kjolen, de skära balettskorna - vi har sett det förut. Men den här flickan, Clara Bergs i Toronto, är autistisk och har alldeles själv lärt sig den klassiska koreografin till Coppelia från en video.

Koreografen Arthur Saint-Léon skapade verket till Léo Delibes musik 1870 i Paris, utifrån ett libretto som bygger på skräckgubben E T A Hoffmans berättelser. Instrumentmakaren Coppelius skapar en mekanisk drömkvinna, Coppelia, nästan riktig. Pierrot på Operan.  

Koreografin omarbetades i slutet av 1800-talet i S:t Petersburg av självaste Petipa, och den har blivit ett återkommande inslag på västvärldens operahus. Videon Clara har sett visar Australiens nationalbaletts version av det klassiska verket.

Dans som konstform är ett draglok för hela dansfältet. Koreografi är ett ständigt skiftande mönster av rörelser och gester i ett rum. Den signeras av koreografen, och ur flödet av mainstream blir alltid några verk kvar som tål tidens tand – självständigare, mer typiska, mer träffande, mer kongenialiska med musik och berättelse.

Koreografin för dansösen som dansar den "automatiska" ballerinan är verkligen distinkt med mekaniskt mjukt knyckiga rörelser. Att Clara har uppfattat den med hela sin kropp är en mätare på dess kvalitet.

Dans som pedagogik känner många till, dans som terapi färre. Clara Bergs som också har det genetiskt relaterade Di-George-syndromet behandlas terapeutiskt. Dansterapi finns det av många slag, antroposofernas eurytmik är kanske mest omtalad, men de flesta dansterapeuter arbetar mer utifrån patienternas skilda behov. Genombrottet för dansterapin kom i USA efter andra världskriget då verbala terapiformer inte räckte till för svårt traumatiserade hemvändande soldater.

Läkande dans, lekande dans. Vill man se en återklang av mekaniska Coppelia, kan man se Pierrot på operan (recenserad i Scenbloggen 29/9-12). Där busar Harlekina med Pierrot, just genom att vara "uppskruvat" rörlig staty.

Inspiration för alla leklystna.