Maria Sveland. 
Erik Helmerson. Maria Svelands larmartikel (DN 8/2) om hur rasismen smyger in i offentligheten har utlöst borgerlig ångest. Det är en fin bedrift. En av de drabbade är Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson (16/2). Artikeln har slungat honom tillbaka till barndomens trauman på spårvagnen i Bromma. Han minns de vuxnas skräck att Palme skulle öppna bakdörren för ryska kommunister.
Men sedan gör han en halsbrytande jämförelse med hur kulturradikaler nu varnar för sambanden mellan konservativ opinionsbildning och den hårda nationalism som återigen tagit plats i Europas parlament. De ser spöken på samma vis som de vuxna gjorde på 1970-talet, påstår han.
Gör vi? Jag skriver vi, för jag tillhör de som ringt i den varningsklocka Helmerson bagatelliserar.
Efter Pragkuppen 1948 drog Europas socialdemokrater en villkorslös linje mot kommunisterna. De drevs ut ur fackföreningar. De isolerades. De betraktades som demokratins fiender. Rädslan för Erlander och Palme var i det avseendet obefogad - och helt befängd.
Jag har väntat på att Europas borgerliga partier på 2010-talet ska dra en lika skarp gräns mot sin ytterflank. Men de vill inte. I stället har de i flera länder valt samarbete eller beroende av islamofobiska, rasistiska och nationella partier. De har öppnat portarna till politikens finrum i Nederländerna, Danmark och Italien. Regeringschefer som Sarkozy, Merkel och Cameron har valt eftergiftspolitik. Det skapar en befogad och dyster rädsla, den Maria Sveland försökte fånga.
Mest obehaglig är den politiska och intellektuella tankekedja som börjat länkas samman, där till synes oskyldiga påståenden förrädiskt enkelt leder till andra. Alla kan se den. Alla som vill kan följa länkarna ända till den extrema slutpunkten i Breiviks manifest. Tankekedjan är ännu bräcklig och möjlig att bryta.
Ska vi lyckas måste vi åtminstone få tala om den. Och visst ser den ut som en "högervåg" där den demokratiska majoriteten undviker att dra den där nödvändiga gränsen.
Just nu är detta ett borgerligt politiskt dilemma. Ett ansvar som många skyggar för. I stället försöker de ihärdigt, och med stöd från sina intellektuella, skjuta över ansvaret på arbetarrörelsen. De till vänster är skyldiga eftersom de saknar makt, påstår man och kallar fenomenet "vänsterns besvikelse". Det är absurt. Socialdemokraterna är sannerligen inte fläckfria, men 2001 tog de europeiska partierna åtminstone beslut att aldrig ingå i samarbeten med den nationella högern.
Jag tror att många vakna liberaler, som Helmerson, fattar lägets allvar. Men lojalitet verkar gå före kritik. Inte underligt att de känner ångest. "Vänstern" blir deras snuttefilt.
