Finns det en särskild frihet som gäller just konstnärer? Och vill konstnärerna verkligen ha en sådan undantagsrätt? Det är de enda frågor som har en verklig relevans i Jesús Alcalás långa text (Expressen 27/5). Alcalá drar upp en tveksam historisk linje, går vilse och har till slut inte ett ord att säga om samtidskonstens roll och det verk som allt handlar om: Okänd kvinna av Anna Odell.
Alcalás historiska fond med antisemitisk propaganda är ingen klockren referens till Odells arbete. Men om man vill tala om romantikens infärgning av Tysklands kulturklimat är Nietszche exemplet, snarare än Thomas Mann, på det synsätt där det enda berättigande världen har är ett estetiskt berättigande.
Arnold Hauser föreslår i The social history of art det exakta genombrottet för den romantiska konstnärsrollen. Året var 1548. Den tysk-romerske kejsaren Karl V besökte Tizians ateljé. Han ville se hur arbetet med hans porträtt framskred. Tizian tappade sin pensel på golvet och kejsaren drog sig inte för att böja sig ner för att ta upp den.
Den knäböjande renässanskejsaren fann det plötsligt naturligt att passa upp på en konstnär. Det är alltså inte längre konstnären som prisar härskaren utan härskaren som prisar konstnären, säger Hauser.

Långt tidigare, under antiken och i de gamla högkulturerna, hade inte sådana omflöden mellan konst och makt varit tänkbara. I det antika Grekland var det dödsstraff på att spela falskt. I Kina bytte man längden på flöjterna när en ny kejsare installerades. Det ljudande materialet måste vara i resonans med makten. Makten var gudomlig och dissonanser ett brott mot gudarna.
Om Tizian var en konstnär som strävade uppåt ville Michelangelo överhuvudtaget inte ha en världslig titel, han stod över allt sådant. ”Jag är Michelangelo Buonarrotti, varken mer eller mindre.” Hauser ser Michelangelo som den förste ”moderne, ensamme, demoniske konstnären”. Han talar om en konstnär som är besatt av en vision, som upplever en ansvarskänsla inför sin begåvning och uppfattar en övermänsklig makt i sin skaparkraft.
Att Alcalá verkligen tror att en liknande konstnärssyn genomsyrar en konstundervisning i dag visar hur långt ifrån en sådan verksamhet han befinner sig.
I dag bärs inte konsten upp av furstar eller övermänskliga krafter utan av staten. I demokratiska samhällen finns en föreställning: samhället behöver konsten bland annat för självreflektion och självgranskning, det vill säga både självförståelse och självförfrämligande. Konsten kan avtäcka och ge uttryck för händelser i vår existens som annars inte artikuleras. Konsten upprättar ett rum, reellt eller imaginärt, där idéer, objekt eller bilder sammanförs i oväntade sekvenser och där ny mening kan uppstå. Här tillåts också uttryck för förstörelse och smärta.
Anna Odell har aldrig hänvisat till det estetiskt berättigande för sina handlingar. Skälen har varit av annat slag: i en tvångssituation inom psykiatrin kan en individ se sina rättigheter och sin verklighetsuppfattning tillintetgjorda, menar hon. En människa i en sådan situation kan ödeläggas. Endast genom att försätta sig i patientens situation, och därmed återuppföra en handling ur det förflutna, såg hon sig kunna ge kraft och gestalt åt sina frågor. I den debatt som nu uppstått har RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) och patientföreningar slutit upp kring hennes arbete.

Det var osannolikt att hennes handling skulle hamna i domstol, enligt de jurister hon talade med. Som bland andra Björn Wiman hävdat (Expressen 16/5) måste också åtalet ses som orimligt. Men hon var inte naiv, det fanns en viss risk och då var hon också beredd att ta konsekvenserna. Lagen tar hänsyn till en handlings uppsåt. När det gäller vissa lagar (till exempel upphovsrättsfrågor) beaktas ett konstnärligt uppsåt, men i det stora hela har förstås konstnärer ingen undantagsrätt, som Alcalá kallar det.
För konstnärer gäller samma förhållanden som för plåtslagare, revisorer och politiska aktivister. Varje medborgare väger och förhandlar med sig själv inför lagarna. Om man aktivt väljer att bryta mot någon av dem måste man antas ha starka skäl för det.
Ibland väljer någon civilt motstånd med hänvisning till ett högre mål. Vi tycker att studenter ska få visa sina verk på skolan om inga klara lagöverträdelser föreligger. Om verket befinner sig i en gråzon, vilket vissa arbeten gör, är det oftast lämpligare att en domstol dömer i efterhand (även om Odells arbete aldrig borde ha hamnat där) än att institutionen utövar censur i förhand.

Alcalá målar upp scener på Konstfack där dessa komplicerade frågor avhandlas under förnöjt skrockande. Jag som suttit med på de studentkonferenser som Alcalá hänvisar till vet att diskussionen varit av ett helt annat slag. Vi har aldrig nickat godmodigt åt att en av studenterna ska ”vilja kasta sig över Liljeholmsbron”. Några sådana planer fanns inte. Det är Alcalás glidande prosa som vulgariserar.
Alcalá har läst alla utredningar och dokument. Men har han sett verket? Det framgår inte. Han nämner det inte med ett ord. Kanske har det ingen betydelse för honom. Men för oss lärare har det betydelse.

Magnus Bärtås
kulturen@expressen.se

Magnus Bärtås är konstnär och professor på Institutionen för konst, Konstfack.