Koreografen Alexander Ekman är bara 25 år och har redan flera stora och överraskande verk bakom sig.
Ta fast honom! Håll honom kvar, innan han seglar iväg på världshaven. Fånga honom och fös honom tillbaka till modershuset, Stockholmsoperan, som behöver dansad förnyelse. Nu.
I helgen var det premiär hos Göteborgs-operans balett och Alexander Ekman hade tillsammans med en annan ung koreograf, Medhi Walerski, skapat ett dansat bildverk som spred ett stort leende över publiken och försåg den med glitter överallt, både i håret och i minnet.

Stycket La la Land är ett besök i vår högra hjärnhalva och ett just-nu-medvetande, långt som guldfiskens, där 18 dansare och en pianist målar sällsamma bilder av varat.
La la Land har två upphovsmän, men Ekmans prägel av drill på allvar och på lek känner man igen, och tänker på hans Bolero-tolkning för två år sedan.
Episode 17 var en av 3 x Bolero på Göteborgsoperan och en makalöst rytmisk flämtkonsert, en taktfast kroppsorgel, precis i fas med Ravels trummor.
Senast har Ekman med Cullbergbaletten gjort filmen 40 m under och visat hur en stor dansensemble kan vara både individuella kroppar och en enda sammanhängande organism i en futuristisk forskningsdröm. Samt de rytmiska film- och projektionsbilderna till Mats Eks uppsättning av Hållplats på Stockholms stadsteater i vintras.
I La la Land sitter några och rullar strutformade festhattar, medan andra sliter i grupp. Göteborgs-dansarna lever disciplinerat och kollektivt rullan i en generös koreografi som slutligen dansas ut och in i sin publik.
Om två år gör Sascha Waltz ett nytt verk för detta Nordens största moderna danskompani. Som arbetar så väl och med stor fallenhet för ett dramatiskt berättande. I sommar åker det med Bolero till Jacob’s Pillow i USA, en av samtidsdansens mest klassiska arenor.
Röda fjädervippor i festhatten, helt enkelt.